Det river och sliter, jag håller i ett lakan som rispas upp i vinden, jag känner mig som en flaggstång som snart viker undan. Det är högar med skit i hörnen just nu som jag måste ta tag i och städa ur, och så är det jävulskapet Det Oberäkneliga som hoppar på mitt skallben utklädd till en trettio ton tung cementklump. Klarhet, jag söker, och jag planerar; men där tar min energi slut, vid de peppande meningarna och de målmedvetna talen, och nu gör jag varken antingen eller. Tänk er att det skulle regna varannan dag i era liv? Jag vägrar hjälp i min egen kamp för då vinner jag ingenting eget. Påminn mig inte om saker jag måste göra, jag vet tyvärr redan. Det är därför jag ser så jävla besvärad ut.