Den gamla nuckan sitter och gnisslar sina tänder innanför stängda dörrar, medan de prioriteringsskadade vargarna utanför letar kickar. Inga ensamvargar här, inget litet grupptryck, utan det är ett massivt pack av idioter i maskopi, och de struttar runt på markerna. Detta tyckte nuckan om vargarna, och hon sa det högt för sig själv ibland. Rädslan sitter inte i nuckan, och nuckan sitter inte inne för det. Språnget upp ur gungstolen har hon tagit förr, och många gånger det; vinsten gav henne ingenting annat än svåra kval. En ålder; ny. En vrede; gammal.

Hennes klocka kunde inte ticka saktare, och trots det fick inte sekunderna plats i visarna, och tiden hann aldrig riktigt ikapp. Gungstolens eviga gungande vaggade nuckan in i en klar "jag tycker synd om mig själv och jag tänker inte resa mig upp för lederna gör ont"-dimma. Hon kunde, men hon ville inte. Och detta skulle bli nuckans levande död.

Han som dör först har tur, tyckte nuckan, men själv ville hon inte möta någon liemann. Hon tyckte hon fyllde funktion på jorden med sitt gungande, och med sitt spejande ut genom fönstret. Vargarna var inte ensamna, och de var jordens avskum. Det gillade nuckan att poängtera. Besvikelsen lät hon hänga kvar i de beslut hon beslutade sig för att inte ta.

Och det var så hon dog sist, med ett stelt nej hängande runt läpparna. Luften runt gungstolen doftade av kallt, men det var inget nytt. Den döda kroppen satt kvar i gungstolen, som otroligt nog slutade gunga, efter alla dessa år av konstant nötande. Hon levde för att nöta in något som inte skulle märkas när hon dog. En massa gnälliga ljudfrekvenser som slutat svänga, och ett märke i trägolvet efter den förr gungande, nu stillastående gungstolen.

Vargarna stryker runt hennes kadaver, för hon sköt dem aldrig.