Alla Facebookare där ute, jag skiter fullständigt i eran rörelse! Lunarstorm för vuxna har aldrig känts så inaktuellt i mitt liv. Det känns inte heller som rätt medicin för den grymma världen. Helgen i bakåtspolning:

Söndag kväll avslutades med en kram från Mumindalens bästa avkomma, lite prat och lite te. Bussresan dit tog som vanligt en timme, och där fick jag sitta och vara lite tjuvaktig i rent jävulskap. Emma körde mig till Kalix busstation, efter våran sväng på Draggen, träffande av Ante och vårat tedrickande, vårat prat, hennes dvärghamster och våran glass. Jag promenerade från Shell till det gula huset innan backens början, där Emma, som är divan på våning 1, första till höger, bor.

Trumstunden under afrikanska dansen på TC hakade jag och Amalia på vid 5-tiden på Guds vilodag, magarna var fulla med pizza och ögonen trötta efter den ickesömn vi hade fått under våran mys-lördagnatt. Gitarren, högtalarna, munnarna var aldrig tysta och kalla. Dagen lördag koppeltränades Buddha, och spelet Heroes tog ännu ett till steg in i mitt liv. Molehill Empire, en ny favorit efter Travian, fick också nöta ut mina fingertoppar.

Den sista musiken jag hörde fredag afton var Michael Jackson, och den sista jag såg dansa var Carlton Banks. Tack vare youtube.com. Fyra flickor satt samlade runt familjen Åströms köksbord, på slamshumör och utan djupa funderingar. Deras namn var Moa, Jannie, Amanda och Emilia. Dela pizzor, förakta Buffone, se ingenting i Kalix tätort. Koppelträning med Buddha och kramar av Kia. Innan har veckan varit skolarbetande. 

Framtiden ser lagom oviss ut, och tårarna försöker att inte visas. Prov, redovisningar, ordnande. Uppfostransträning med Buddha, avmaskning av honom, fortsatt drömmande. Långfredag blir nog en fest, med Amalia i täten och Emilia i baksätet. Söndag får oss att svänga våra runda till trummor igen. Påsklovet nalkar sedan, med en massa vila och frid. 

Anledningar till att inte gå på pizzerian Buffone i Kalix igen: Du stiger fram till disken, en surmulen och livstrött tant möter knappt din blick och tittar på ditt kontokort. Hon viftar lite irriterat med hennes flottiga och grova händer. -Vi tar inte kort, mumlar hon fram. Du skämtar till det och säger -Oj, tar ni euro då? -Ja. Den livströtta rödhåringen bakom kassan rör inte en min.

Så du betalar i euro. -Dricka ingår inte, dikterar livströtta tanten och sen vänder hon ryggen till. Lokalen är så trång att den känns som att den krymper, klockan går otroligt sakta och du får ändå vänta i 20 minuter på din pizza.

I tristess och frustration fäster du blicken på den fyrbemannade personalen bakom disken. Du iakttar den fina arbetsprocessen, en rör sakta fötterna mot disken, en annan paketerar slött en pizza, livströtta tanten står och hänger lite med läppen och den fjärde knådar en pizza åt gången. Det ringer kunder till telefonen, vilket ingen i personalen registrerar eller i varje fall tänker göra något åt. Tre stycken beställer efter dig, och de får sina pizzor före.

Trots att den livströtta tanten inte brukar servera vanligtvis, drar hon sig fram till dig efter din långa väntan med ett -Mamamama. Det är iallafall vad du hör av det hela som skulle vara en mening, början till låten Pokerface. Egentligen kanske hon sa -En Mama Mia. Du vet inte, men du reser dig upp och går ut från den tunga stämningen och ut i den friska luften. När du är ute låser dem dörren en halvtimme tidigare än sagd stängningsdags. Avgaserna från bilarna känns underbara att möta. Äntligen!