Efter dagar med fina verser om The Burgin och The Pervgin på skottiska, många badrundor till Avasundet med Gandhi och nu på senaste - packning, är jag äntligen hemmastadd i min älskade lägenhet. Mitt piano står där i perfekt Emiliaanda, mina gitarrer hänger där de ska, Bob Marley sjunger på ur högtalarna och TVn visar en Coldplaykonsert. Gandhi ligger och sover i ett hörn, stackaren har fått urinvägsinfektion och har just fått en litet piller medicin. Vad kan man säga? Jag stormtrivs.

Jag känner för att tända ljus och dricka te, men det är kokhett här inne så det får nog bli ett glas saft och någon typ av mellanmål.. Först måste jag sänka musiken och se om jag kan ta några noter på pianot. Nycklarna ligger på bordet, avslappnade. Liftarens Guide står i bokhyllan tillsammans med "Kaxiga tjejers guide till att få vad dom vill ha" och "Författarkortleken". Allt är i ordning, så att säga.

Kära, vackra tåååårnedal, och alla dessa oknytt. Ett sällskap kom med båt från Finland och förde med sig hela Tornedalens armé av knott upp till huset, så nu är jag biten i pannan. Igår fiskades det, men jag och Gandhi promenerade iväg . Mitt elafantminne drog sig till minnes att jag en gång i mitt liv plockat hallon efter vägen där vi var, och jag drogs dit som nattfjäril mot ljus. Mycket riktigt, där fanns kvar det gamla hallonstället, och jag som ett barn plockade tröjan full till jag var alldeles kletig, Gandhi som en människa plockade sina egna bär direkt från busken.

Senare fikades det, och hemma i säng kollade jag och mumintrollet film, Interstate 60. Rolig tankeställare! Idag har jag underhållit min gamla mormor, och snart vankas rökbastu och grillning. Gandhi sover utmattad i ett hörn.

Placebo, så vi bara tror att vi känner? Nu är jag och Amalia hos Simon, efter lite badande i Vitsanden. Härligt! Helgen har varit kul, om än lite hård; har faktiskt sovit i princip hela dagen idag, kastat bort ett gott väder. Imorgon blir det ändring på detta inneliggande, jag och Gandhi kanske hänger med Simon till Storön och lägger oss där och över press. Amalia vill lyssna på en deppig låt, så det blev självklart Placebo, vad annars?

Idag börjar det, en helg av härjande. Själv tänkte jag inte stå för så mycket av det, ska träffa pålängeborna idag, se lite popmusik på Rix och sen ska Amalia sova hos mig i båtet. Och så fredag, blir lugn, sitter mest vid sidan om tror jag. På lördag sker klassåterträffen och med skräckblandad lycka ska jag se hur mycket brunare än mig dom blivit under sommaren..

Vad känns mer? Ganska positiv, längtar faktiskt för en gångs skull till skolstarten, denna trotsade dag.. Då flyttar jag och Gandhi in, och den här gången gör vi det rätt och riktigt. Har en skön semester på båt bakom mig, ryssvärmen verkar rulla in på allvar och ankor kvackar här utanför.

Är ganska nyvaken nu, väldigt varmt ute, hoh. Frukost stundar, och sedan kanske lite TV-tittande innan Gandhi den vise och jag ska vandra en sväng i stekhettan. Vad gör ni i helg? Hör av er om ni är i Luleå, ni hittar mig i södra hamn. Hasta pronto, mis amigos!

Spelet labyrint - Ost och kex - Varm choklad med sprutgrädde - Tända ljus

Jag försöker nämligen få mina geniknölar att synkronisera och komma fram till en omröstning, utan resultat, och det ger mig lite ångest. Finns det verkligen ingenting jag vill fråga er? Och hur mycket ska jag censurera mina värderingar och åsikter, var står vågen i balans mellan feghet och rent hån? Hur hård får jag vara? Jag vet hur yttrandefriheten ter sig; en synnerligen luddig lag, och jag har läst de journalistiska etiska reglerna; synnerligen luddiga regler. Neutralt är tråkigt, beiget och nästan smärtsamt ynkryggt, det tänker jag aldrig bli i någon fråga över huvud taget. Med det kommer man varken framåt, bakåt eller åt sidan. Är man neutral när man trivs där man är? Och hur avgör man om man trivs bättre här borta, eller där borta? Hur skulle det vara om vi inte bodde här, utan flyttade dit?

Nu drev jag nog iväg i min egen filosofibana. Prison Break nu, får väl tänka ut något respektabelt och ändå småskadat under pauserna.

Människor, dessa människor. Känslan lingerar, känslan att vara utanför. Varför drar jag ofta slutsatsen att de är idioter när jag funderar över det hela? Varför känner jag mig återigen och återigen väldigt besviken? Kan man inte förvänta sig sådant som jag förväntar mig? Moral, lojalitet, intelligens.. Är det helt ur bilden att tänka så? Nu sitter jag här i Piteå och mina funderingar har gjort mig förbannat less. Jag tror vi styr skutan ut mot havet, för att återvända imorgon, eller så tar jag en tupplur, och hoppas att jag vaknar på rätt sida; gör ett nytt försök. Är det värt det, eller blir jag besviken igen?

Underbara 50 kvadrat, egen uteplats, badkar, klädkammare, piano.. Hur fantastisk lägenhet har inte jag skaffat mig idag?!?! Jaaaaaaa! Man ryms att vända sig om i den här!!