Det här känns mycket underligt. Min kropp tog befälet och slog in siffror och bokstäver, koder som jag inte minns men som ändå fortfarande fanns där, etsade i ryggmärgen. Sedan såg jag något stort, grönt. Och så var jag här. Jag menar, det var så länge sedan. Om ni kunde förstå hur länge sedan det känns. Det finns så mycket historia nedtecknad här, en hiskelig mängd av olika känslostämningar, oo, lyckovallningar, sorgeskrik.. Dramatik.

Det känns som lite krystat. Vad ska man tala om nu, efter Den Stora Tystnaden som varat? Vädret? Jag håller låg profil, det kan vara en god väg att gå, ingen idé att stressa fram det, så: Hej bloggen. Kul o ses igen. Kanske glider förbi senare i veckan. Hejdå.