Ännu en dag med frågorna om varför, vilka alla därför i hela ordförrådet inte ens kan ge svar. Det var här det började riva. Klia. Skaka. Värka. Jag kan se de ljus som brinner, tänds och släcks från min skuggade håla. Värre än lyckans, sorgens och vredens vrå; hur mycket jag än tar in med mina ögon, hur mycket jag än minns kommer det aldrig tillbaka. Där ingen borde kunna vara, ingenmansland, minornas slagfält, mitt emellan svart och vitt står jag. Gråskalan är varierad, tät och paralyserande. Jag ser inte om mitt ljus fortfarande brinner.

På den högst belägrade klipptoppen i hela dalen sitter jag och dinglar med mina korta ben lockade av tyngdkraften. På fötterna har jag skorna min mormor gett mig, beigevita älsklingar. 

Sanningen är som en fislukt:

-Tung att bära, svår att möta

-Kommer alltid vid fel tidpunkt..

-..men i rättans tid.

-Inget man vill känna till

-...som alltid kommer finnas där.

Jag tror att "i det där läget" håller sanningen på att sätta foten i marken. Sanningen är rätt anonym, men det spelar ingen roll vem den kommer ifrån, om den är sann. 

(Stod förr "det här", står nu i det där läget. Blev fel, menade inte nån fislukt här hos mig)

Låt oss förbise det tidigare inlägget, det är raderat. Jag tycker jag var lite för hård mig mot själv, och världen i allmänhet. Det går rätt bra. Kreativiteten flödar, så nu ska jag skriva hårda ord längs Hemingways rader, och sedan ska jag promenera ut. Det enda störande är att Heroes inte går igång. Nåväl, mer tid åt arbetet. Mer tid för det.

Den morgondunkla takvåningen låter sig i ljuset av värmen förvandlas till en kvällsdunkel takvåning. Nu är det snart nattidags. Min kära älskade är på toaletten, och jag tuggar på det starkaste toyet i historien.

Solen som har gömt sig nu bjöd mig tidigare på en dans efter Mumindalens gator, och jag tackade nej. Nu får jag stå med skägget i brevlådan och sakna min sol medan jag bränner mig på ugnen i mitt försök att laga mat. Laxfilé, kryddad med vitlökssalt och grillkrydda, ungsknapriga paprika- och tomatbitar, jasminris. Att det kan låta gott, det vill jag lova. Att det blir gott är inget löfte. Men, min giriga mage skriker så jag kommer förtära mitt matprojekt i vilket fall som helst. Till serveras kall mjölk och vitlöksdressing, och sedan fortsätter jag mitt kreativa skrivande, isbergsteknik, reklamslogan, historiastuderande. Min arm svider i protest mot den olämpliga beröringen den fick av ungens inre delar. Men, för att göra en klassiker kan jag säga som man bäddar får man ligga.

Av det bär mot mitt kära Mumindalen, och han den älskade som så troget väntar där. Det finns positiva och negativa saker med det flesta - negativt är att jag missade 10.53 bussen, positivt är att jag ändå gick ut o stod som en idiot och väntade och i mitt markblängande hittade en tjuga på marken jag kunde använda till lunchfika. Dessutom är det strålande väder ute och en massa kreativt arbete ligger framför mig. Det goda gillar jag att det bär av mot.

Hermelinsparken i Luleå 

Luften i salen Kuben känns positiv, men det kan bara vara jag också. Jannie här brevid verkar glad iallafall.. Dagen har börjat med övningskörning, som alla andra dagar, knipsade ett lås väl framme i skolans lokaler, åt två ägg, nu sitter jag här och har som vanligt inte gjort någon nytta alls. Tog just en så kallad snabbis med Fredrik, ett betygssnack, och ligger faktiskt på VG i detta multimedia. Yes, ropar jag och gör segertecknet, och fortsätter med min ironi som sprider glädje och lycka i Lill-Frippes liv.

I fortsättningen av denna dag kommer detta följa: Historia med skåningen; förhoppningsvis håller jag mig vaken; oj, jaha, Jannie informerade mig just om att Johan vill bli kallad smålänning, inte skåningen alltså. Lunchning; bryggeriet i brokig blandning av media och elare, vem kom på denna sanslösa, tokiga mix? Träning; andra gången självständig, känns bra. Mediekommunikation; jag och Titti tar upp vårt ansvarsfulla arbete som Branch&Media-ansvariga, det knaggliga diktandet av inbjudningar och försök till kontakt med de stora grabbarna inom el och media. Hemresa; ny musik på mobilen tack vare multimedialektionens slödrivande. Promenad med hund; om hon går att få ut idag. Sedan - okynneslöande.

Här får ni se den bästa Jannie i högform

Det fartgalna samhället har inte undgått att påverka min ponny. Vi tog en springtur tidigare idag, jag anfådd av att få hålla honom tillbaka, han anfådd av att kämpa emot. Däremot har inte min lilla hund fått utstå så mycket stress att hon påverkats märkvärt. En promenad har hon sträckt sig till att ta idag, en enda. Som Jeff Dumham sa om chihuahuor, dom skakar för att dom inte vågar skita. Kia, hon skakar för att hon inte ids. Tidigare idag spände jag på hennes fina väst och knuffade ut henne i snön, men så fort jag stängde dörren hörde jag hennes krafsande, ville in. Nu sover hon brevid mig. Trots min kluvna vilja att kanske vilja, kanske inte vilja sov bort mitt liv, ska jag snart göra henne sällskap i drömmarnas land. Tillönska lycka och framgång.