Tillbaka på ruta ett, eller båt Emma Joe, som man också kan kalla det. Minisemestern var kul, som vandrade från den ena öde byn till den andre. Återsåg en gammal vän som blev en aktuell vän, och funderade över detta med vänskap. Någonting som vissa verkar ha svårt med, var fan är ni, och var är den inbjudande tonen? Hur låter era röster nu för tiden, tjejer? Jag räknar inte med något längre. Jag har inte pratat med någon av er om detta för glasklarheten borde vara glasklar. Jag konstaterar nu och kungör öppet att vi växt ifrån varandra. Ni verkar helt plötsligt ha blivit så förbannat korta.

Två dagar i Ryssbält och tre dagar i Korpik; härliga tider. Diskussioner om Liftarens Guide och livet, tända ljus, sena nätter, vänstervridna barnprogram, fina middagar på verandan, nya bekantskaper, barnpassning, musik. Vissa saker faller sig naturligt, tack och lov. Vore börda om man fick kämpa för allt.

Nu är jag sliten och ganska undrande. Kommer någon någonstans? Som Liftarens Guide Till Galaxen meddelar på omslaget; "Ta det lugnt." I dag har jag övningskört och lyckats hålla mig till dieten. Gandhi blev glad när jag kom, och bet inte sönder mina skor. Imorgon ska jag kolla lägenheter i Luleå. Det kanske ändå är på väg någonstans. Kanske inte alltid står tillbaka på ruta ett.

Jag måste bara tillägga, innan vi återgår; Liftarens Guide Till Galaxen - För allt annat känns puckat.

Ryssbält i all sin ära, med tystnad, lugn och harmoni. De två första har vi såklart inte hemsökts av, jag och Amalia. Gediget fnittrande, kyckling på tallriken, bananätande, levande ljus, musik av alla dess underliga former och framförallt högläsning ur den allsmäktige Liftarens Guide Till Galaxen har guldkantat vår tillvaro, och tillsammans med Red Bull, gav detta oss en fullkomlig känsla av harmoni, det sistnämnda ordet i första meningen. Nu kommer vi inte sova. Liftarens Guide Till Galaxen är 900 sidor lång, och vi är än så länge bara inne på de fem första. Jag har givetvis redan läst de 400 första sidorna redan, men detta är ett nöje som inte blir uttjatat, och att få dela detta nöje med någon som förstår vad detta nöje ger ger mig nöje.

"Motorleder är anordningar som gör det möjligt för somliga människor att mycket fort ta sig från punkt A till punkt B, medan andra människor kan ta sig mycket fort från punkt B till punkt A. Människor som bor vid punkt C, som är en punkt mittemellan punkt A och punkt B, råkar ofta in i grubblerier om vad som är så fantastiskt med punkt A, eftersom så många människor från punkt B nödvändigtvis måste dit, och vad det är som är så fantastiskt med punkt B, eftersom så många människor från punkt A till varje pris måste dit. Dom önskar ofta att folk en gång för alla kunde bestämma sig för vart fan dom vill vara. Mr Prosser önskade att han vore vid punkt D. Punkt D var ingen särskild punkt, det var bara vilken punkt som helst, mycket långt från punkterna A, B och C. Han skulle ha en trevlig liten stuga vid punkt D, med yxor över dörren. Och sen skulle han tillbringa många trevliga stunder på punkt E, som skulle var den pub som låg närmast punkt D. Hans fru ville förståss ha klängrosor över dörren, men han ville ha yxor. Han visste inte varför - han tyckte bara så mycket om yxor."

Ur "Liftarens Guide Till Galaxen", sida 1, Douglas Adams? Ring mig.

Min resa leder mot slutet, jag besökte nyss damtoaletten i Luleå och möttes av insikten att något underligt kreatur intagit lite fel plats; en man verkade uppehålla toaletten. Han måste ha lagt sin livs kabel, hans stön ekade mellan väggarna och hans rumpa utbrast långa klagosånger i häftig diskant. Jag är traumatiserad, och undrande; hur kan någon ljuda så, och på damernas? Jag återstår i formen av ett frågetecken. Jag släppte förbi en i kön för att låta mig smälta det jag upplevt. Slutligen var jag ju tvungen att gå in där, och jag gjorde entre mycket motiverad att inte röra något där inne. Har nog aldrig stått och kissat så stadigt som då.. Jag skyndade ut i sådan hast att jag glömde tvätta händerna, och fick låta regnet göra sitt vattniga jobb. Sitter fortfarande och undrar vad som verkligen hände där. Det är nu mina varningsklockor ringer och säger att detta kanske inte är rätt slags material att dela med omvärlden i en blogg, och jag stänger, men jag var tvungen att få det ur systemet. Precis som han..

Inte så laddade, inte så tända. Har med mig evighetsboken så det är ingen fara, har laddat upp med åksjuketabletter men det känns örda, örda, fuck svår börda. Snart trampar pappa iväg med cykeln lastad med pakethållarpaket - jag.  

Min breda ända ska så fint pryda en passagerarplats i Kustbussen imorgon, ända från Skellefteå i söder till Kalix i norr. Hemvändare, jag är! Tillbaka i båten är jag några dagar innan pdol.

Rosa och Trosa har fyllt 16 idag, oh vad tiden går fort, jag börjar känna ålderdomen krypa i mina ådror som en igel i jakt efter lite moget blod. Okej, allvaret är väl inte så slagkraftigt, är långt ifrån myndighetsförklarad eller torr bakom öronen, det erkänner jag. I alla fall, vi har sjungit på sängen, solat, ätit god middag, efterrätt och sådant man brukar göra.

Nu måste jag återgå till min uuuunderbara bok. Är inte så skojfrisk i skrivandet idag, känner mig helt utslagen och ägd av Douglas Adams.

Kapitel 28 av Liftarens Guide Till Galaxen, andra boken;

"Ett stort problem - ett av dom stora problemen, för det finns flera - ett av dom många problemen med ledarskap är vem man ska ge jobbet åt, eller rättare sagt; vem som ska lyckas få folk att ge honom jobbet.

Sammanfattningsvis: Dom är som är mest intresserade av att styra över andra varelser är, just därför, dom som är minst lämpliga att göra det. För att sammanfatta sammanfattningen: Ingen som lyckas bli vald till President bör på några som helst villkor få ta jobbet. För att sammanfatta sammanfattningen av sammanfattningen: Det blir fel med folk.

Det är därför det är ordnat så här: Rader av Presidenter som njuter så mycket av att sitta vid makten att dom inte ens märker att det gör dom ju inte.

Där, dold bland skuggor, stter istället någon annan, men vem? Åt vem kan man anförtro makten, när ingen som vill ha den kan tänkas få den?"

Douglas Adams? Ring mig.

GW Persson har en frågespalt i Söndag, bilaga till Aftonbladet. Citerat ur Söndag, 5 juli;

"Fråga till GW: Jag är en tjej på 18 år och ibland känner jag mig rädd att vara ute om kvällarna. Får jag försvara mig med pepparsprej?

Svar från GW: Nej, lilla gumman, det är inte tillåtet att bära pepparsprej utan vapenlicens. Pepparsprej har fått sitt namn just för att den innehåller pepparextrakt som utvinns från chilipeppar och används oftast i koncentrerad form upplöst i vätska som sprej. Peppersprej används som icke-dödligt självförsvarsvapen för polisiära militära ändamål och i Sverige omfattas pepparsprej av vapenlagen. I många andra länder är det däremot tillåtet för damer och andra att bära pepparsprej i handväskan. Förresten tycker jag inte att du skall vara ute och slarva om kvällarna."

Vad i h*lvete?!?! "Lilla gumman".."damer att bära pepparsprej i handväskan".."tycker inte du ska vara ute och slarva". Vad är det för sätt att tilltala en medmänniska, nedlåtande och pessimistiskt?? Och i övrigt, lagen. Hur kan det inte vara tillåtet att bära något som är icke-dödligt och är avsett för självförsvar med sig, när man får ha knivar i kökslådan, bensin i bilen, isdubbar på resan? När det finns jaktlag med medlemmar på 60+ med tvivelaktig syn och vapenlicens från stenåldern får härja fritt i skogarna varje höst och vår, så fritt att vi hästburna ofta undviker skogsvägar under jaktsäsong i rädsla för att bli skjutna? När våldet härjar fritt överallt? När domstolarna nu kräver ännu mer bevis än förut för att fälla en våldtäktsman? När en tjej i Umeå blev våldtagen senast i veckan? Vad i h*lvete!?!?!