"I Robinson ikväll lider deltagarna så mycket av hunger. Så extremt att de måste börja avliva djur." Så sa hallåan när han presenterade Robinson på tv4 igår. Jag trodde hela grejen med Robinson var att leva som djungelmänniskor? Jaga?? Ojojoj...

"Det finns 15 hårsalonger i Kalix." Amalia skrev så till mig nyss. 15 stycken! Det är ju typ en salong per människa. Helt otroligt.  Ojojoj...

Bakom: Påsklov, massa mat, tjejmys med Amalia, saftpirateri, visiter... Ojojoj...

Framför: Skola, veterinärbesök, sökande av jobb och lägenhet. Organiserande runt p*nistårtefesten; den o så väntade, o så efterlängtade.

Ojojoj...

I mitten: Family Guy.

Jag har inget vettigt att säga, egentligen. Jag bara skriver nu. Ha tryckt i mig kolasås, sett House, skrivit en bokanalys, varit mamma åt hundarna. Senare ska jag tvätta pisspottan aka buddisten, och jobba lite mer skola. Adnama fyllde 18 igår, wiho hurra för henne! Nu är det dags för That's 70's Show. Barnhyndorna sover.

Den gamla nuckan sitter och gnisslar sina tänder innanför stängda dörrar, medan de prioriteringsskadade vargarna utanför letar kickar. Inga ensamvargar här, inget litet grupptryck, utan det är ett massivt pack av idioter i maskopi, och de struttar runt på markerna. Detta tyckte nuckan om vargarna, och hon sa det högt för sig själv ibland. Rädslan sitter inte i nuckan, och nuckan sitter inte inne för det. Språnget upp ur gungstolen har hon tagit förr, och många gånger det; vinsten gav henne ingenting annat än svåra kval. En ålder; ny. En vrede; gammal.

Hennes klocka kunde inte ticka saktare, och trots det fick inte sekunderna plats i visarna, och tiden hann aldrig riktigt ikapp. Gungstolens eviga gungande vaggade nuckan in i en klar "jag tycker synd om mig själv och jag tänker inte resa mig upp för lederna gör ont"-dimma. Hon kunde, men hon ville inte. Och detta skulle bli nuckans levande död.

Han som dör först har tur, tyckte nuckan, men själv ville hon inte möta någon liemann. Hon tyckte hon fyllde funktion på jorden med sitt gungande, och med sitt spejande ut genom fönstret. Vargarna var inte ensamna, och de var jordens avskum. Det gillade nuckan att poängtera. Besvikelsen lät hon hänga kvar i de beslut hon beslutade sig för att inte ta.

Och det var så hon dog sist, med ett stelt nej hängande runt läpparna. Luften runt gungstolen doftade av kallt, men det var inget nytt. Den döda kroppen satt kvar i gungstolen, som otroligt nog slutade gunga, efter alla dessa år av konstant nötande. Hon levde för att nöta in något som inte skulle märkas när hon dog. En massa gnälliga ljudfrekvenser som slutat svänga, och ett märke i trägolvet efter den förr gungande, nu stillastående gungstolen.

Vargarna stryker runt hennes kadaver, för hon sköt dem aldrig.

På visit i stugan, pappa försöker förgäves få igång oss, men de flesta är fästa vid dator- eller tvskärmar. Jag har faktiskt ingen aning vad jag ska hitta på i helgen, och det känns skönt. Jag kan gå hit och jag kan gå dit, känner jag. Målade just ett silverägg, nu ska jag spela Heroes. Äggkranium!

Hej, köttsvansen heter jag.. Haha, någon sa det nyss på TV! Underligt namn. Eller underlig uppfattningsförmåga.

Vi föraktar religionen

... men vi tror på "någonting".

Vi hatar fördomar

... men ser inte han lite bög ut?

Vi ska ut och bli asfulla på Valhall

... men pundarna äcklar oss.

Vi tycker män och kvinnor är lika värda

... men flickor är ju för vidriga när de är fulla.

Bröstförstoringar är fejkade

... men imorgon ska jag till frisören.

Mediciner är helt okej

... men vad är det där för skumt piller på golvet?

Logiskt gränsdragning och utbildning efterlyses.

Alla Facebookare där ute, jag skiter fullständigt i eran rörelse! Lunarstorm för vuxna har aldrig känts så inaktuellt i mitt liv. Det känns inte heller som rätt medicin för den grymma världen. Helgen i bakåtspolning:

Söndag kväll avslutades med en kram från Mumindalens bästa avkomma, lite prat och lite te. Bussresan dit tog som vanligt en timme, och där fick jag sitta och vara lite tjuvaktig i rent jävulskap. Emma körde mig till Kalix busstation, efter våran sväng på Draggen, träffande av Ante och vårat tedrickande, vårat prat, hennes dvärghamster och våran glass. Jag promenerade från Shell till det gula huset innan backens början, där Emma, som är divan på våning 1, första till höger, bor.

Trumstunden under afrikanska dansen på TC hakade jag och Amalia på vid 5-tiden på Guds vilodag, magarna var fulla med pizza och ögonen trötta efter den ickesömn vi hade fått under våran mys-lördagnatt. Gitarren, högtalarna, munnarna var aldrig tysta och kalla. Dagen lördag koppeltränades Buddha, och spelet Heroes tog ännu ett till steg in i mitt liv. Molehill Empire, en ny favorit efter Travian, fick också nöta ut mina fingertoppar.

Den sista musiken jag hörde fredag afton var Michael Jackson, och den sista jag såg dansa var Carlton Banks. Tack vare youtube.com. Fyra flickor satt samlade runt familjen Åströms köksbord, på slamshumör och utan djupa funderingar. Deras namn var Moa, Jannie, Amanda och Emilia. Dela pizzor, förakta Buffone, se ingenting i Kalix tätort. Koppelträning med Buddha och kramar av Kia. Innan har veckan varit skolarbetande. 

Framtiden ser lagom oviss ut, och tårarna försöker att inte visas. Prov, redovisningar, ordnande. Uppfostransträning med Buddha, avmaskning av honom, fortsatt drömmande. Långfredag blir nog en fest, med Amalia i täten och Emilia i baksätet. Söndag får oss att svänga våra runda till trummor igen. Påsklovet nalkar sedan, med en massa vila och frid. 

Anledningar till att inte gå på pizzerian Buffone i Kalix igen: Du stiger fram till disken, en surmulen och livstrött tant möter knappt din blick och tittar på ditt kontokort. Hon viftar lite irriterat med hennes flottiga och grova händer. -Vi tar inte kort, mumlar hon fram. Du skämtar till det och säger -Oj, tar ni euro då? -Ja. Den livströtta rödhåringen bakom kassan rör inte en min.

Så du betalar i euro. -Dricka ingår inte, dikterar livströtta tanten och sen vänder hon ryggen till. Lokalen är så trång att den känns som att den krymper, klockan går otroligt sakta och du får ändå vänta i 20 minuter på din pizza.

I tristess och frustration fäster du blicken på den fyrbemannade personalen bakom disken. Du iakttar den fina arbetsprocessen, en rör sakta fötterna mot disken, en annan paketerar slött en pizza, livströtta tanten står och hänger lite med läppen och den fjärde knådar en pizza åt gången. Det ringer kunder till telefonen, vilket ingen i personalen registrerar eller i varje fall tänker göra något åt. Tre stycken beställer efter dig, och de får sina pizzor före.

Trots att den livströtta tanten inte brukar servera vanligtvis, drar hon sig fram till dig efter din långa väntan med ett -Mamamama. Det är iallafall vad du hör av det hela som skulle vara en mening, början till låten Pokerface. Egentligen kanske hon sa -En Mama Mia. Du vet inte, men du reser dig upp och går ut från den tunga stämningen och ut i den friska luften. När du är ute låser dem dörren en halvtimme tidigare än sagd stängningsdags. Avgaserna från bilarna känns underbara att möta. Äntligen!  

Den obotlige romantikern och alla romantikerns besvikelser

Begäret att ställa sig upp efter ett slag och slagen som inte innehaver förväntningar

Det öppna fönstret, den drömmande tanken

Båt med hissade segel utan fyllande vind

Och hon sparkar, sparkar mer på den stillastående bollen

Rullandet vill inte vistas här.

Den utkastade frågan och alla frågans tomma svar

Viljan att höra tankar och tankarna som bara är ord

Den tysta telefonen, den högljudda gråten

Dörr öppen utan gnisslande gångjärn

Och hon rycker, rycker hårt i det frusna handtaget

Öppnandet vill inte vistas här.