Svåra tider, brukar TVn basunera ut, svåra, hemskt svåra, svårt hemska tider, ekonomisk kris. Det hemska tycker jag, är att vi står med skägget i brevlådan, som att vi inte visste att snart går det faktiskt åt helvete eftersom vi är ett sådant äckligt djur med begär efter utveckling, denna utveckling som kan sättas i likhet till makt, och denna makt, som suger ödemjukheten ur de som har den, och livet ur de som vill ha den.

Grannbyn samlas imorgon! En gammal klasskamrat fyller arton och jag tänkte åka dit och försökta ta del av det här "partylivet" ynglingar säger sig vilja leva. Påminn mig om att ta med kameran, alltid bra med ett extra öga.

Emil G: "Det enda man kan göra i Kalix är att fara härifrån"

HAHAHAHAHAHAHA!

Skulle stjärnorna vara lika vackra på en ljus himmel? En god vän sa en gång till mig: "Ta vara på smultronen". Bakom ligger en vacker historia som ingen berättar bättre än just han. Något växer i mig, något smyger försiktigt sin väg ner för min kind den stund jag inser att det inte är värt att gråta mer. Det finns andra runt, det vet jag, och nu är det dags att jag vänder mig till dem, och kanske mest till mig själv. Plockar på. Du och jag har sagt våra adjö för en stund framöver. Jag ska plocka smultron på annan mark.

Tilläggas: Min mage vrålar, och svetten som bryts på min panna bottnar i min kropps hungersvall. Jag äter, äter och äter, inget verkar stilla skriket efter mer. Lillfingersyndromet, eller bara en hög ämnesomsättning? Snart kommer jag svimma, och ingen hinner fånga mig.

Till jag blev less spelade Tetris en stor del av min morgon. Nu har jag återgått till att beakta måndagsljuden. Matilda, som drar efter andan i början på en historia. De fyra killarna vid bakre väggen som diskuterar skotrar och datorer på pitemål. Jannie som fnittrar förtjust åt något som Fredrik sa, och Amanda som här brevid bara stirrar in i skärmen. Från henne hör jag inte mer än lufthämtningen hennes kropp mekaniskt utför.

Det som för oss samman denna morgon är att alla letar en fungerande dator på en vettig plats. Den man vid kallelsenamn Data-Jocke och den andre, sköne, vidskeplige vaktmästaren och tillika datansvarige Jimmy har fullt upp med allt annat än att laga, kan det ibland kännas som.

Våra dagar har varit olika. Varje dag är unik. Igår satt jag och Amalia vid en eld och distuerade allt mellan isbotten och snömolnstopp. Vintrarna kan vara kalla. För mig verkar det inte göra någon skillnad, faktiskt. Veckan blir tung, som de andra. Med ett gott humör vinner man mycket, och det kan vara lätt att säga för de som har det. Själv letar jag nästan uppgivet efter en balans.

Faith, where are thou? As we travel in time, I see the things I did not do right. How I did not practice justice. In the days of now, I have the desire, but I never shall. I am stuck in this seashell, which I have put on myself deliberately. I am not a pearl, and I will never to become.

Här sitter jag, med min mensvärk i huvudet, och hoppas på att hitta ett sätt som får den att gå över. De vanliga är helt otänkbara - jag är nyttig, jag är frisk och jag ska gå på en promenad. Efter att benen har fått pinna på i en timme ska jag svänga min korta förbi Aptekki, skaffa lite apmat. Som belöning för att jag är just så nyttig och bra, ska jag lägga mig ner naken och sårbar i ett av Mumindalens solarium.

Morgonen har jag ägnat åt att låta kroppens position vara horisontell, sovandes, eller, morgonen började först nu, har sovit en hela tiden måste jag erkänna.

Ska man ha något gjort ordentligt får man göra det själv, som ordspråket lyder. Så ska jag inte säga egentligen, för jag ska träna på att vara ödemjuk. det är lite svårt när man betraktar Magnus Betńer som helgon, men jag försöker vidare. Världen gillar mig kanske bättre så, skulle du göra det? Det är det som är frågan.

Nu kan jag tänka mig att min svampsoppa kanske kylts nog, så jag ska ge den ett försök. Förberedelser till efter mitt benpinnande: Ladda hem en film. En rolig, så mensvärken i huvudet försvinner. 

En rödhårig Pocahontas under en dag utan mensvärk i huvudet

I den morgondunkla lägenheten har det blivit kväll. Flickans tankar har fastnat vid fågelns varelse. Som en fågel i bur, som den store mäktige en gång har skrivit. Gäller samma gravitationskraft för fjäderfän? De verkar aldrig ha problem med att känna sig nedryckta. Det brukar flickan ha.

Det kurrar, det vrider, det vänder sig någonstans längre bort, något diffust som flickan fokuserar på. Hennes blick vilar vid fågelns varelse men hennes syn ser något annat. En stor, oberäknelig vulkan. Den känns lika bekant som hennes spegelbild.

Boken som ligger på bordet är välskriven.  Den innehåller början, mellandel och slut, och orden kan måla, men mest av allt berätta. Det är rätt enkelt, tänker flickan. Vad som är svårare just nu, tänker hon, är att bestämma om jag verkligen ska benämna mig själv som flicka eller radera den bokstavskombinationen. Vad är jag?

Det té som kommer värma strupen kommer inte stilla vrålet, det vet hon. Inget stillar vrålet. Vrålet är inte i våra händer att kontrollera, tänker flickan. Hon planerar ändå att resa sig upp, styra sina steg mot skåpen där det luktar mögel och sätta igång tillredningen. Fågeln kommer, lika skrämd av värden som av världen, flaxa i sin bur. Luckan har stått öppen länge, och fågeln har länge valt att ignorera att den är fri. Hur kan han inte vilja lära sig det, att vara fri? undrar hon, med ena foten på det svarta och andra på det vita. Hon sträcker på sig, kliar i nacken, kliar på näsan, kliar på armen. Det är något som skaver, tänker flickan. Det är nog bokstavskombinationen.

Hörnini, visst svider det lite, men man får lida pin. Givetvis har vi den lektionen där jag ligger efter mest.. Nu ska jag börja mixa ljud. En världslig sak.