Med olika dygnsrytmer utforskar jag och min älskling dagarna. Jag vaknar alltid tre timmar innan han gör, och det lämnar mig med en massa kvalitétstid tillsammans med min vän, datorn. Jag tror jag börjar med att vältra mig i massvis med avsnitt av Family Guy eller Parlamentet, och när jag sett mig spyless på det, kommer jag starta en spelomgång Heroes.

Ni kan tänka er min frustration, när vaktmästaren har stängt av vattnet än en gång, utan förvarning.  Där stod jag, inne i toaletten med tofflorna jag alltid tjuvlånar av min älskling mötandes det kalla svarta kakelgolvet, litervis med tvål i händerna och skägget i brevlådan. Inget vatten. Från kranen hördes ett klagande surr, och sedan blev det dödstyst. Inget vatten. Kul. Taktlöst av vaktmästaren att inte säga till innan, kan man tycka. Nu är mitt morgonte framskjutet och mina händer klibbiga av tvålen som inte riktigt ville ge sig av från mina händer trots kampen jag förde med papper mot handflatorna.

Ja, jag vet vad ni tänker, varför är inte den här ungdomen på skolan en måndagmorgon såsom en ungdom bör vara på skolan en måndagmorgon? Svaret på varför inte tänker jag inte ge er, men jag tänker lova er att jag ska uträtta skolarbete idag, skriva ner min reklamidé utförligt med målgruppsanalys och baktanke och mejla den till min käre lärare Britta. 

Har jag turen att han vaknar tidigt idag, min käre pojkvän? Jag tycker mig höra ljudet av när en 21årings kropp vaknar till liv för en ny dag genom den stängda sovrumsdörren. Tyst och spänt väntar jag på utvecklingen som borde följa, trötta fötter mot trägolvet, en av hans morgonsnytningar, smällen av telefonluckan som går igen efter att hans sömndruckna ögon kontrollerat tiden av hans uppvaknande. Nehej, det verkar dött, ingen utveckling sker. Mina fingrar som rör sig smidigt över tangentbordet är en del av den enda kroppen som tidigt vaknat till liv denna måndagsmorgon, i denna dunkla morgonlägenhet belägen högst upp i ett hyreshus. 

Nu ska dessa fingrar, dessa tvålklibbiga händer styra datorns mus mot en ikon i form av en sköld. Jag väljer spelet framför serierna. Nu är det dags att kastas in i den fiktiva världen och min "necromancers" kungarike. Jag är redo. Är ni?

Himlen väntar inte, var inte det en skön rubrik? Novellen är klar, vilken befrielse. Jag känner en sådan enorm befrielsekänsla när jag lyckats avsluta en text, gjort mig klar med den. Jag ska strax samla ihop mina kreatur och Katjakaj med, gå mot lunch. Idag serverar Bryggeriet kycklingspett med tzatsiki och ris, fläskfilé med grönpepparsås och gratäng eller laxfilé med skaldjursröra och potatis.. Det låter väl gott? Sedan blir det ett aerobicpass och lite rännande runt stan innan jag påbörjar min långa resa mot Mumindalen.

"Lillfingersyndromet växer sig till en folksjukdom där man aldrig kan nöja sig med det man har."

Abstrakt dravel, det är vad jag hittils skrivit i novellen. Mellandelen, som dessutom ska vara begriplig, är helt obefintlig. Jag försöker få tiden att gå, förgäves. Jag försöker låta fingrarna flöda, förgäves. Tom meningslös skit. Misströstan på högsta nivå. Hungrig, som vanligt. Trött? Ja, litegrann. Men inte farligt. Laddad? Lite, inför bodypumpen jag bokat in på Inpuls senare idag. Det kommer bli så skönt att komma hem, nytränad, och kasta sig i bastun, slå i något på vägen dit. Sedan nytvättad och uppfräshad sätta sig framför datorn och fortsätta med detta författningsarbete. Jag måste kämpa på, för det här är vad jag vill göra, får inte låta blockeringarna stoppa mig. Nu tänker jag fortsätta med mitt abstrakta dravel.

Författardag idag, utan att ha fått något vettigt gjort. Jag skulle slutföra och dra samman, men det blev fler frågor och splittringar istället. Jag nöjer mig helt enkelt inte med någon halvdan skit och jag är less på min hjärna som inte orkar komma med annat än halvdan skit just nu.

Tröttheten finns där, som snön på vintern, som finnar på Alko. Den jagade hem mig från skolan igår och skrämde mig så pass att jag inte vågade mig tillbaka dit idag. Stressar vi ihjäl oss idag? Känner ni samma trötthet? Matthet? Allmän tristess? Med vitaminpiller, motion i form av hundpromenad och mockning, schemaläggning av sömn och gröt och ägg till frukost fösöker jag höja nivån på energin ett snäpp. Snart ska jag ta med mig min mor på kvällspromenad, och sedan hämta min vetekudde och låta den värma upp sängen åt mig, medan jag dricker ett speciellt kvällste som sägs vara rogivande. Snart är det fredag igen, intalar jag mig själv.

Jag måste fly från tröttheten igen. Jag måste springa, för den är snabb, oberäknelig och listig. Min kusin kommer snart och hjälper mig med min dator, som en bror fifflat bort ljudet på. Jag måste lyckas hålla mig vaken till dess, och jag borde slutföra mina arbeten som det var meningen att jag skulle göra idag. Men i allt detta trista gråa, måste jag säga att jag känner mig lite som en kung i mitt omstilade rum. Det har en skön stämning.

Här kommer tre bilder. Den rödhåriga med den trötta blicken är jag. De andra två föreställer mitt kungarike.

Jag har funderat. Skolan är verkligen inte humant utformad. Det handlar så mycket om att producera, producera, producera, kvantitet med kvalitet och hur ska det gå till? Jag ser fram emot att bli vuxen, att få välja ett yrke som behandlar de ämnen jag gillat mest, och fokusera som seeteen. Jag ska fokusera helt hänsynslöst. Och jag vet vad jag vill bli nu. Det är svårt, det är tungt, det är speciellt. Men jag ska fixa det. Mer får ni inte veta. Nu är det lunchdags. So long suckers, som min gamla idrottslärare skulle sagt. Gå ni så jag slipper se er.

Multimedia, ett fullkomligt värdelöst ämne enligt mig. En massa dataprogram man måste lära sig, det gör lektionerna speciella på ett otrevligt sätt. Vår tafatta lärare står framme vid skärmen och visar något i flash. Jag har slutat följa med för länge sedan, missar man en grej, har man tappat allt. Så nu sitter jag här, precis som alla andra lektioner vi haft hela förra året, och gör ingenting. Tänker på hur svårt det kommer bli att göra en uppgift i flash när jag inte förstått någonting.

Som alltid har måndagsbitterheten gripit de flesta. Iallafall mig. Jag har ett skräp i ögat som vägrar ge sig, mitt högra öga lyser som ett stoppljus i New York-natten. Jag är givetvis hungrig, som alltid när jag väl kommit fram till skolan efter 1.5 timmes bussresa. Somnade såklart inte förän efter Råneå, alltså fick jag knappt någon sömn alls och nästan ramlade ut ur bussen i blindo och trötthet. Jag har också ont i nacken, efter bussåkandet, och det kommer inte bli bättre med tiden för imorgon måste jag åka buss, på onsdag, på torsdag, på fredag och sedan ska jag naturligtvis åka en extra timme buss på fredag så jag kommer mig till Mumindalen. När helgens vackra dagar är slut måste jag sätta mig på en buss igen för att ta mig till Kjölis. Det är 17 timmar buss i veckan, vareviga vecka. Jag vet inte om ni skulle gilla det, men jag gillar det inte.

Jag har helt gett upp det här ämnet Multimedia, åt pipsvängen med det. Läraren står där och pratar, men han kunde lika gärna prata grekiska, för jag förstår ingenting, och jag lyssnar inte. En jämn ström av ord kommer ur Fyrkantens mun, och jag är inte uppmärksam på vad de betyder. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag har aldrig varit så less på att plugga som nu.

Isi Kjölis, som man brukar kalla detta ställe. Kalix alltså, här är jag. Jag sitter och värmer mig i vår sköna soffa, har just varit en promenad med hunden. Det blåser som att Gud själv, den skitstöveln, fiser på oss. TVn surrar på med en dokumentär på tvåan. Man får möta människorna som blev fast i alperna efter en flygkrash, och var tvugna att äta sina döda kompisar. Det är tydligen väldigt hemskt och ohumant. Jag vet inte jag, man gör vad man måste, och de är ju redan döda. Men, detta verkar trots allt intressant, och det är på tvåan, så man slipper reklamen. Jag ska rikta min uppmärksamhet mot TVn, hämta något  att dricka. Imorgon första skoldagen på sista terminen i tvåan. Första skoldagen 2009. Yippie!

Jag tror inte att mitt liv kommer bli detsamma någonsin igen. Jag tror inte jag kommer klara mig därute om jag inte har ett värmeljus tänt någonstans, hela tiden. Jag har blivit besatt. Skenet, värmen, lukten, känslan.. Det finns inget så äkta mysigt som ett levande ljus. Det skiner för livet själv.

Jag är uppe, har just stoppat om snustrollet i sängen, själv är jag såklart givetvis superpigg, underbart som det är, så illa däran att jag inte ens klarar av att ligga still och försöka sova. Det är lite krångligt, det här med mig och sömnen. Jag kan somna på allmän plats, lätt. Jag har sovit i restaurangen där vi äter lunch varje dag, som exempel. Jag somnar när jag inte vill somna, som på lektioner, på bio, i bussen. När jag är riktigt trött så kan jag lägga mig i sängen och bara slockna på kvällen,  men det är inte ofta. När jag är själv vaggar TVn och Vänneravsnitten alltid mig till sömns. Att försöka sova brevid någon annan som redan sover gör mig stressad, jag vill somna fort, jag vet att det är skönt att sova, och jag vill framförallt slippa vara ensam i det kolsvarta rummet. Jag hatar mörker. Och det är logiskt, klart man som gammalt flock- och flyktdjur inte gillar när man inte har någon bild av hur saker är runt omkring en när man ska slappna av.

Jag är även krånglig för andra när jag sover. Jag är svår att väcka, jag snarkar, jag ligger aldrig still, jag pratar i sömnen. Jag drar långa tal om konstapel dit och officierare hit, jag har alltid konstiga ordval, gammalmodiga uttryck. Ibland har jag hela samtal med folk som tror att jag är vaken, fast jag hela tiden bara sovit och pratat i sömnen. Jag är också märkligt nog alltid förbannad när jag sover. En gång hotade jag Amanda med att sparka in pannbenet på henne, och kommer någon för nära så vevar jag till med näven.

Jag är dessutom även krånglig för de som sover medan jag är vaken, för att jag är en sådan enorm klant. Jag får himla med ögonen och svära åt mig själv hela tiden. Nu försöker jag smyga för att älskling inte ska störas av mig, men det går helt enkelt inte. Jag vickade nyss en högtalare så det small i hela huset, jag lyckas aldrig missa den där knarrande plankan på väg till köket, och dessutom smäller jag alltid i något när jag går i genom korridoren. Jag kan inte ens vara tyst nu när jag skriver, för jag trycker hela tiden på någon konstig knapp av misstag så datorn börjar pipa. Helvetet.  

Jag är alltså nu parkerad framför datorn, med Southpark och lite chipsrester. Jag funderar på att gå med i AK. Anonyma klantarslen. Jag ska ställa mig upp där och säga - Hej, jag heter Emilia Rova, och jag är ett klantarsle, med handen på hjärtat. Men nu ska vi inte vara bittra, kanske sömnen smyger sig på snart. Ska dra hem en säsong av "Fawilty Towers" och något annat att roa mig med under veckan, när jag ska njuta av mitt nya, snygga rum. Det känns verkligen så, att jag vill hem och njuta, så mysigt tycker jag att det är. Hem, och tända 100 värmeljus i mitt rum, kramas med hunden, klappa en häst, se vad familjen gör. Men det händer när dagsljuset kommer. Tills dess, ska jag bara äta en massa massa chips. Tro mig, jag kan.