Jag hittade en bild från min o Amandas fredagskväll på http://www.thisisaem.blogspot.com/, det ska föreställa oss, men vi syns inte för all dimma. Det var bokstavligt talat "Vi ses i dimman" i fredags. Nu sitter jag här, halvt påklädd i min enorma gråa stickade tröja, som matchar mitt silvriga hår (fick en lite för lång behandling med silvershampoot) och bara ben. Jag har tillbringat senaste timmen på youtube.com med att söka låtar jag kan försöka lära mig, med gitarren i knät. Nu ska jag smörja in mina bara ben, ta på mig ett par tjocksockar, laga mig nå gofika eller mat och slå igång filmen Stay. Min hund ligger i sackosäcken och vilar med skägget sitt. Med sin Kalle, det barnförbjudna mjukisdjuret. Å, denna Kalle.

Ljuva söndag. Dagen innan helvetet börjar, med pendlingen, med skolan, med andra året då jag tänkte att jag skulle lägga ner tid på skolan, med bråken som kommer komma, med tårarna och skratten och de gamla klasskompisarna och de nya vännerna, och Luleå och allt det jag saknar och min kära Amanda och kaffe på Roasters och afro på Inpuls och den där skrikapan på Bryggis och jag trodde aldrig livet där skulle bli svårt att njuta av. Man ska väl ha allt, lillfingret och handen-teorin.

Den här ljuva söndagen har jag vaknat brevid min hjärtevän, och det är underbart det, så jag ska vara nöjd. Iochförsig har han begett sig hem nu, och den här söndagen ska ägnas åt vila, film, promenad, läsa, städande och iordningställande samt telefonsamtal.

My birthday is coming up! Jag vet vad jag vill ha, mamma och pappa, det vet ni också.

Vad kan jag tillägga? Skön helg, nu kommer den här hösten med höstfärgerna och pendlingen och Luleå och brist på tillit och försök att göra egna val, 8 september och kort efter det den 11 då så många miste livet och grattis republikanerna i USA ni sköter verkligen det här illa. Jag har längtat till den här hösten, för jag trodde det skulle komma igång, jag trodde det skulle lösa sig. Jag trodde jag skulle bli fri, men jag är fängslad.

Hemkommen igår, efter många om och men. För det första missade jag en buss, och så fick jag vänta på älsklings jobb i 5 timmar, sovandes i en soffa, till det kom en till buss. Efter en väntan i en halvitmme och ett bussbyte i Haparanda var jag i Kalix, gjorde mamma sällskap på ICA, hyrde film och hämtade Amanda.

En ren och skär tjejkväll blev det, med kroppsvård, bastu, bubbel, tacos och film. Vi glömde inhandla ansiktsmasker och hårinpackningar, så vi gjorde egna! Mindre lyckat, men skitkul. I håret satte vi en blandning av honung, olivolja och äggula, för fukttillförsel, och i ansiktet satte vi ihopmosade svarta vinbär och maskrosblad, för vitaminernas skull. Gurka på ögonen, såklart! Resultatet? Det rann ägg efter våra kroppar i bastun, det luktade skumt, vi tappade gurkorna, vinbären och bladen i vattnet i badet, och fann oss simmandes runt i ett potpurri från naturen. Vi skrattade oss besatta..

REC, filmen jag hyrde, var enligt mig skitäcklig. En spansk film som är filmad likt Blair Witch Project, och jag vet inte vad jag ska säga mer, den var verkligen hemsk. Amanda skrattade sig genom filmen, hon tog den inte seriöst precis, men jag tryckte nästan in fingrarna i ögonen, så rädd var jag. Och syrran, hon håller nog med. Jag tror det där med handkamera och utan stämningsmusik är det nya inom skräckgenren, f*n verkligen, det var inte behagligt.

Nu kom älskling, ha det !

Jag är SJUKT uttråkad! Ring mig.

Jag gör mina val. Jag har gjort mina val förr, och jag kommer alltid göra mina val. Som jag en gång skrev Min första kärlek : Friheten. Att kasta sig om man så vill, för att se hur märket blir i snön där man landar.

Låt mig få se hur märket blir när jag landar. 

 Mellan sand och vatten, stå still och gå, framåt och bakåt, hav och himmel, harmoni och kaos finns ett mellanting som får oss att vilja slita ut våra hjärtan utan att veta varför, vilja gråta utan att förstå var tårarna kommer ifrån, vilja skrika utan att inse på vem, och vi vet inte var vi är, och vi kan inte andas, det är varken ljust eller mörkt och detta mellanting mellan lycka och sorg får oss inte att gå varken framåt eller tillbaka. Det är världen, mellan himmel och hav finns världen, där finns vardagen, där finns det man måste acceptera utan att gilla, det man måste se utan att titta, det man hör utan att vilja lyssna. Det är världen. 

Det fanns en sak vi ville tillägga, något tyst, men hörbart, som inte är precist och koncist utan mer abstrakt, men det kommer världen inte se, så vi besvärar oss inte att skriva det. Jag har mina tankar. De strålar jämt ur ett oss, ur ett vi, utan att vara kollektiva. De slingrar ur ett och, eller ett att, eller ett eller. För mina tankar är så abstrakta att inte ens jag kan sätta fingret på dem. Vi.

Jahapp, nu har jag rodnat inför halva Mumindalens lärarpersonal. Alla småpratar om mig, fast högljutt, och skrattar, och kommer en och en nyfiket fram och tittar på mig där jag sitter i soffan som ett djur i bur, presenterar sig, går tillbaka till lärarklungan och yttrar "Men Gud vilken söt fjälla". Sen måste jag såklart gå igenom hela rummet fyllt med de nyfikna själarna, och då rodnar jag givetvis. Haha! Det är obehagligt men roande, samtidigt oroande att vara djur i bur.

Jag flydde in i ett rum i hörnet, ett rum med dator, och här sitter jag nu och berättar för er om det som just inträffade. Hoppas de hittat något annat att småprata om nu, dom har ju trots allt personalmöte.

Nåväl, mina damer och herrar, nu ska jag titta runt på mina favoritbloggar och vänta på att tiden tar ut sin rätt så han får sluta snart. "Om du börjar känna dig slut, ta paus i tid" står det på anslagstavlan här på kontoret. So long suckers, som Mats skulle sagt. Så slipper jag se er, som han skulle tillagt.

Min pappa har glömt mig, tror jag. Jag vill också ha lunch! Tyck synd om mig. Jag känner mig dessutom stressad för snart ska jag åka buss och innan det ska jag hinna äta och göra ärenden. Pappa!