Det blir fort ljust om mornarna nu, och jag saknar mörkret. Jag saknar mina tända ljus. Min ljuslicens har blivit inplockad, förstår ni. Efter många misslyckade försök att komma ihåg släckningen som hör till tändningen, fick min sambo nog av livsfarorna. Igår såg jag ett program, "monsterstäder", stackars människor, drivas runt som boskap, förvaras som höns.. Iallafall, man planerar att bygga bostäder under mark för att ytan ovanför börjar ta slut. Jag grubblade lite över detta, över trivseln, menar jag. Hur blir det med ljuset? Själv kanske jag skulle trivas, tänkte jag, själv skulle jag kanske njuta av det dunkla, men snabbt tänkte jag om. Jag älskar inte mörkret, jag älskar ljuset av mörkret. Har ni tänkt på att det finns ett sånt? Att när du tittar mot ditt kalla vinterfönster finns ett speciellt sken där?

Jag är uppe med tuppen för att jag försöker göra det till en vana. Denna morgon tänker jag gå och simma i den lokala sporthallen, och det ska bli gud förbannat tokigt härligt! Senare tänker jag gå till mormor och kolla läget över en kopp kaffe, och söka eventuella skänkegods; har hon några gamla gardiner till övers? Annars är det storstädning på gång, och skickandet av ett brev. Ja, jag vet, jag gör inte så mycket om dagarna, jag försöker bara njuta av livet just nu, hitta ljuset i mörkret eller ljuset av mörkret.

"Glad lax", Salem al Fakir skrattar bekymmerslöst åt uttrycket jag tror nyhetsmorgonsankaret just myntade. Han verkar sorgelös, den där mannen, och det påpekar nyhetsankaret. Framförallt verkar hans hår leva ett eget lurvigt liv, tycker jag.

Jaja, god morgon på er där ute. Lite konstigt känns det, att vakna samtidigt som er, men inte för det nödvändigtvis fel. Ganska regelrätt och riktigt.