Mina perversa, små fingertoppar som har naglar otäckta med nagellack skrev in Blondinbella.se i adressfältet. Och jag lät muspekaren ligga över kommentarslänken en mycket tyst, mycket lång och mycket otäck sekund av nervositet. Vad skall jag finna? tänkte jag. Eller mer - Vad, eftersom att man inte hinner tänka hela meningen Vad skall jag finna på en mycket tyst, mycket lång och mycket otäck sekund av nervositet. Nästa sekund insåg jag. Analfabeternas forum, jag har hittat det!

Jag skulle kunna brodera ut en elak text om Facebook och en annan om Earth Hour. Minns ni de där hoppande bönorna, som förr fanns att köpa på djuraffärerna? Tänk omvänt. Vänd tillbaka. Och tänk sen på mig.

Jag har en valp som besitter en charmighet som är mycket svår att missa. Han kaxar mot en kaxigaste Kia, han somnar i vilken famn som helst och i vilken position som helst, han gillar att skaka sin rumpa så andra ser, han studsar som en boll och ser ut som kalaspuffsgubben och teddybjörnen Fredrikssons kärleksbarn. Idag har vi badat alla tre, först Kia, sen Buddha, och sist jag. Kyligt och lite otäckt tyckte Buddha, han kröp innanför min morgonrock och somnade bums, och vägrade gå därifrån, så jag fick sitta med ett brunt bubbelgum till hund närmast min hud i 45 minuter.

Att säga ja kan ses som en pärs, men att säga nej gör livet till en pärs. Jag talar om filmen jag såg tillsammans med Amanda och Amalia i lördags. Vi alla tre blev fånigt inspirerade av komedin Yes-Man med Jim Carrey, och började improvisera låtar helt ur det blå på gitarren efteråt. Vi sjunger hellre än bra, bestämde vi oss för, och sen sa vi -Ja, o, ja.