De folk jag drömmer om att slå i ansiktet är de i min närhet. Mina handlingar skulle aldrig te sig så, ty jag utkämpar mina kamper i de verbala kretsarna Kanske är det feghet, kanske är det mod. Feghet, framförallt, skulle jag gissa, brist på muskler.. Jag har uttalat dessa ord om min egen varelses tillvaro i vardagen: "När jag var liten lärde jag mig prata före jag lärde mig gå, för jag insåg fort att ord kan ta mig längre än steg". Under kursen Svenska B skulle vi skriva dikt, eller sonett, snarare kallat, vilket med ren översättning skulle betyda "förjäkligt versmått att skriva efter" i vanlig svensk mun. Jag författade om någon i min närhet, det gav en befriande komisk stämning över min karaktär. Jag skattade så gott. Befriande, ungefär lika befriande som det vara att drömma om att få slå folk i ansiktet.

Bitterhetens prinsessa, här står du nu

Dina ögon drypande

Dina åsikter krypande

Ålandes runt i citrussaft, lilla du

Du möter världen utan respekt

Såsom den mött dig

Såsom den möter mig

I tron om att bara du blivit snuvad på konfekt

Du har fallit, du har nått botten

Du har dragit den mytomspunna nitlotten

Men för mig sjunker du djupare för varje dag

Jag måste säga, detta var droppen

Nu har du stigit över de rimliga måtten

Du får oss alla att ligga i surt sockerlag

Bitterhetens prinsessa; komplett med för stor kjol, vassa armbågar och för höga hästar.