Ännu en dag med frågorna om varför, vilka alla därför i hela ordförrådet inte ens kan ge svar. Det var här det började riva. Klia. Skaka. Värka. Jag kan se de ljus som brinner, tänds och släcks från min skuggade håla. Värre än lyckans, sorgens och vredens vrå; hur mycket jag än tar in med mina ögon, hur mycket jag än minns kommer det aldrig tillbaka. Där ingen borde kunna vara, ingenmansland, minornas slagfält, mitt emellan svart och vitt står jag. Gråskalan är varierad, tät och paralyserande. Jag ser inte om mitt ljus fortfarande brinner.

På den högst belägrade klipptoppen i hela dalen sitter jag och dinglar med mina korta ben lockade av tyngdkraften. På fötterna har jag skorna min mormor gett mig, beigevita älsklingar.