Min eftermiddagsvila stördes lite av lägenhetsnyfikna. Det yviga håret, de sömndruckna ögonen och den varma platsen gör aliaset för vad Ernst Kirsteger har sagt; Om en katt ligger i ett rum och sover finns inget kvar för en inredare att göra där. Nu ska jag hoppelihoppa in i en dusch, packa våra saker och sedan styr vi mot byn. Eller nja, busschauffören styr mot byn. Vi ska mest åka med.

Innan sömnen 

I den morgondunkla lägenheten ser jag allt. Ljuset har fått sin tillåtelse att titta in. Böckerna ligger förberedda på bordet; ännu orörda. Låt mig komma igång.

De korta ben, som i hala skor gick längs Mumindalens snötäckta gator, letade sig in i en dambutik med rea. Min hjärna registrerade "kap". 

Det verkar finnas vissa som opponerar sig mot mina vilda impulsbeslut, med det ökar begäret att få ta dem. Igår träffade jag jämthundsvalpar. De kände sig trygga med varandra, låg i en stor hög. Tiken var lugn som den filbunke som borde stå på mitt orörda studerarbord. Jag kom, jag såg, jag segrade. Jag bejakade mitt unga och mina drömmars mål. Jag strävade vidare i riktning mot nord. 

Vår skugga, och mitt charmiga kap.

Ni har ingen aning, verkligen. Min sorg för er okunskap har övergått till vrede och frustration över inkompetens för lång tid sedan. Innan ni granskar andra kanske ni ska granska er själv, grundligt. Sluta gissa, sluta antyda, sluta fråga, sluta undra, sluta analysera, sluta tro att ni något veta alls. Jag har lärt mig av era misstag. Man kan aldrig gå i någon annans skor en mil eller två, och man ska inte tro att man kan göra det bättre om man inte testat dem.

Den här världen... Ni ska veta att jag hellre klassas som ett monster än en kvinna. Den här tanken om ödemjukhet till de som inte förtjänar det har jag övergett.

Visst, måndagshumöret kanske var lite mer på topp än vanligt, men det var bara för att tisdagshumöret skulle bli förjävligt.. Började dagen med att klanta mig så svårt att jag velat brista ut i ett hjärtskärande skrik, men för att inte skrämma slag på medresenärerna i bussen höll jag igen. Jag spillde såklart ut i princip hela min i.d foundation över bussätet bredvid, ett gult geggpulver som är omöjligt att bara skrapa bort från kläderna. Väskan är gul, byxorna är gula, tillomed mina skinnskor är gula. Förbannad snörde jag upp fötterna på sätet, nu får jag iallafall hela det skitiga sätet för mig själv tänkte jag, en 1,5 timmes buss väntade så det var bara att försöka börja somna in, i försök att dämpa vreden som bara växte i mig.

När jag väl somnat väcker något pucko mig i Råneå. Tydligen har det blivit poppis att åka buss just idag, och hon känner ett begär att sitta brevid mig på det skitiga sätet för att hela bussen var proppad av idioter som åker buss frivilligt. Mina ögon har dessutom kliat sen igår kväll, utan orsak. Som vanligt är sminket halvdant och förjävligt på grund av tidsbristen på morgonen, detta helvetes pendlande, detta helvetes liv, som gör att jag måste sminka mig på bussen varje dag. Vilket är orsaken till att jag spillde ut min dyra i.d foundation som jag suktat efter länge, och nyligt fått.

Inte kommer eländet sluta där. Få se nu, hur många busstimmar väntar mig än idag? Si sådär 3 till. Min kära pojkvän bor längst upp i detta avlånga skitland och eftersom vi aldrig hinner träffas tänkte jag passa på under tisdag kväll och hela onsdag för då är jag ledig. Och på torsdag morgon har jag kravet på mig att sätta mig på en buss klockan 6 igen, åka till Kalix, och sedan byta till Luleåbussen där. Visst, jag skulle kunna strunta i det eftersom jag bara har två arbetslektioner som jag kan genomföra hemma lika bra, om inte bättre. Men det går såklart inte för sig för att halva min värld har bestämt sig för att göra allt för att ge mig dåligt samvete. Det får mig inte att vara gladare, men det verkar de flesta skita i, det med. Det är konstigt att man har mammor var man än vänder sig i sitt liv, och att det är hon där hemma som pressar minst. Konstigt, tycker jag. 

Jag skulle vilja be hela världen dra åt helvete. Men såklart går inte det heller. Ingenting går som man vill när man vill att det ska gå. Världen är skit, vi lever i den och vi är skit. Det är väl bara att vänja sig vid den äckliga sörjan. Ja, och jag vet att ni nu kommer vilja påminna mig om barnen i Afrika som svälter och knarkarna på Plattan i Stockholm, judarna under Förintelsen och de hustrur som blir misshandlade av deras män. Ingen idé, det övertygar mig bara mer om att världen är skit. Hela världen, och alla som är i den lider. Jag väljer bara att inte vara tyst. 

Måndagsluften vi traditionellt och originellt brukar känna molna, värka och skava i vår entusiasm när vi slår oss ner inför vår första lektion för veckan verkar ha tagit en sovmorgon. Amanda spelar Bitch, jag tror jag ska ge mig på Tetris. Godmorgon!

http://www.free-tv-video-online.info/internet/ - Det där är vad jag ska varva mitt pluggande med ikväll.

De folk jag drömmer om att slå i ansiktet är de i min närhet. Mina handlingar skulle aldrig te sig så, ty jag utkämpar mina kamper i de verbala kretsarna Kanske är det feghet, kanske är det mod. Feghet, framförallt, skulle jag gissa, brist på muskler.. Jag har uttalat dessa ord om min egen varelses tillvaro i vardagen: "När jag var liten lärde jag mig prata före jag lärde mig gå, för jag insåg fort att ord kan ta mig längre än steg". Under kursen Svenska B skulle vi skriva dikt, eller sonett, snarare kallat, vilket med ren översättning skulle betyda "förjäkligt versmått att skriva efter" i vanlig svensk mun. Jag författade om någon i min närhet, det gav en befriande komisk stämning över min karaktär. Jag skattade så gott. Befriande, ungefär lika befriande som det vara att drömma om att få slå folk i ansiktet.

Bitterhetens prinsessa, här står du nu

Dina ögon drypande

Dina åsikter krypande

Ålandes runt i citrussaft, lilla du

Du möter världen utan respekt

Såsom den mött dig

Såsom den möter mig

I tron om att bara du blivit snuvad på konfekt

Du har fallit, du har nått botten

Du har dragit den mytomspunna nitlotten

Men för mig sjunker du djupare för varje dag

Jag måste säga, detta var droppen

Nu har du stigit över de rimliga måtten

Du får oss alla att ligga i surt sockerlag

Bitterhetens prinsessa; komplett med för stor kjol, vassa armbågar och för höga hästar.

Ännu en dag med frågorna om varför, vilka alla därför i hela ordförrådet inte ens kan ge svar. Det var här det började riva. Klia. Skaka. Värka. Jag kan se de ljus som brinner, tänds och släcks från min skuggade håla. Värre än lyckans, sorgens och vredens vrå; hur mycket jag än tar in med mina ögon, hur mycket jag än minns kommer det aldrig tillbaka. Där ingen borde kunna vara, ingenmansland, minornas slagfält, mitt emellan svart och vitt står jag. Gråskalan är varierad, tät och paralyserande. Jag ser inte om mitt ljus fortfarande brinner.

På den högst belägrade klipptoppen i hela dalen sitter jag och dinglar med mina korta ben lockade av tyngdkraften. På fötterna har jag skorna min mormor gett mig, beigevita älsklingar. 

Sanningen är som en fislukt:

-Tung att bära, svår att möta

-Kommer alltid vid fel tidpunkt..

-..men i rättans tid.

-Inget man vill känna till

-...som alltid kommer finnas där.

Jag tror att "i det där läget" håller sanningen på att sätta foten i marken. Sanningen är rätt anonym, men det spelar ingen roll vem den kommer ifrån, om den är sann. 

(Stod förr "det här", står nu i det där läget. Blev fel, menade inte nån fislukt här hos mig)