Människor, dessa människor. Känslan lingerar, känslan att vara utanför. Varför drar jag ofta slutsatsen att de är idioter när jag funderar över det hela? Varför känner jag mig återigen och återigen väldigt besviken? Kan man inte förvänta sig sådant som jag förväntar mig? Moral, lojalitet, intelligens.. Är det helt ur bilden att tänka så? Nu sitter jag här i Piteå och mina funderingar har gjort mig förbannat less. Jag tror vi styr skutan ut mot havet, för att återvända imorgon, eller så tar jag en tupplur, och hoppas att jag vaknar på rätt sida; gör ett nytt försök. Är det värt det, eller blir jag besviken igen?