Vilja, vad fan är det? Den verkar inte ta mig någonstans. Raset känner jag igen, stormarna och de kalla nätterna jag vandrat igenom själv, så blind. Jag har alltid kramat en spökhand, iskall och tom. Jag trodde du, ni, dem, alla skulle vara brevid när jag vände huvudet till, så jag pratade och förklarade och den falska responsen jag fick var som en vindpust av den vita snön som regnat över generationen av blundande medmänniskor. Nu är ni inte där, och var ni någonsin? Jag undrar vad jag i själva verket sett, hört och känt.

Jag på trottoar, motorväg, på andra sidan en annan trottoar; där går inga spöken, där går ni. I en helt annan värld och har står jag och tittar mot den vita snön, börjar ana oråd, vänder huvudet till, ingen där, tom materia. Vad är verklighet, och vad är syn? Ser jag detta? Jag har inte valt att blunda. Har ni valt att blunda, eller ser ni verkligen inte? Och är verkligen en verklighet? Mitt tålamod börjar tryta. Påståendet "Jag tycks vara omgiven av idioter" känns orättvist. "Jag tycks vara omgiven av ovetande flamsäkra främlingar", passar bättre. Och jag självantänder.

Jag är där för er när det räknas och behövs, och jag har kärlek, tid och rum. Jag ifrågasätter inte, jag springer inte iväg och jag har inga bättre saker för mig än att vara just där, för att det behövs och räknas. Rent ut sagt börjar jag bli förbannat less på det här fenomenet vänskap, och är i begrepp att bygga en stuga ute i ingenstans för att få vara någonstans.