Gomorron, gomorron! Tra, lalala, lala. Har ni hört den låten? Som ett obehagligt tinnitusfenomen surrar den i mina öron, och jag kan inte göra annat än fundera på hur den fortsätter. Är det någon som vet?

För datorernas egen skull, och skolans rykte, och kanske mina klasskamraters bekvämlighet hoppas jag att ingenting racklar nu. Jag pratar såklart om prestandan som inte presterar som den är presenterad att göra, där jag försöker göra liv och rörelse i ett filmprogram som heter Adobe Flash. Håll ni tummarna, annars kan jag bli en storm och den stormen lugnar sig inte förän den fått slå ner kanske ett sådär fullt dussin med individer.

Slutet av veckan, något som kallas helg, mynnade ut i en enda hoppande rörelse. Shout out night, djävulunge-kul faktiskt, fastän början på kvällen kändes lite sliten, med de nålar och de spikar som kan sticka till ibland, och de ansikten man kan möta som inte menar någonting, ingenting alls. Syften känns viktiga, även om de är värdelösa - Det ska finnas det syfte, hur korkat det än är.

Förvånande mycket skrivartorka för Emilia Rova, förvånande stor känsla av otillräcklighet när det gäller analyserande - Skoluppgifterna hopar sig och tiden går lite för fort lite för ofta. Skrivartorkan gör sig påmind även här, och jag känner nu att jag inte har tiden att använda till att fylla ut den här bloggen med ord. Hjärtat jag ska göra dunkar i flash och väntar på att mina smått okunniga kunskaper ska förbanna sammanslagningen av kulörer, rörelser och former. Jag ska komma igång efter skoluppgifternas hopnings-avslut, och använda bloggen till det syfte jag tänkte - för alla behöver vi ett syfte min mitt syfte är att dokumentera mitt liv i ord och bilder. Men nu ska jag förbanna mig över programmet Flash. Gomorron, gomorron!