Just nu är min favoritblogg min systers, "josefinee.bloggagratis.se". Vi har samma helsnurriga humor och hon tar alltid tid till sig att lägga upp alla underbara klipp som man garvar sönder till. Dessutom börjar hon bli riktigt, riktigt bra på att skriva. Mathilda skriver inte blogg så ofta, typ senast för femtioelva dagar sedan, och det är skittråkigt för hon är ju också begåvad, tycker jag. Hon måste väl bara fatta det själv, den tröge fan. Kom igen nu, vi kan ju skriva allihopa! Det är om inte bra så iallafall sköj.

Funderat lite idag, som vanligen. Jag har haft besök av min absolut bästa vän, bäst efter Snusmumrik då hehe. Vi kände för en promenad i "den perfekta jul-miljön" i Mumindalen, och gick förbi ljus och hus fram till min morfars grav på kyrkogården. Nästan alla lyktor vid stenarna var tända, och vi satt där på bron några ögonblick, talade, sjöng.. Jag tog notis om att min morfars lykta var en av dem som inte brann, och kände mig lite ledsen i ögat.

Jag ska, som jag tidigare kanske nämnt, gå ur Svenska Kyrkan. Jag stöder inte deras tro över huvud taget, kanske känns lite som en rebellgrej, men nej, jag är inte rebellen Emilia något mer, om jag någonsin upplevts att vara det. Ni kan tycka att det är kontroversiellt och farfar, vi har lite meningsskiljaktigheter, men jag känner att det jag tror om religion förmodligen är rena rama vettigheten. Så, jag ska gå ur hur som helst, och då började jag fundera lite. Fick en ny tanke; var ska man vila när man dör?

Tro inte nu att jag är suicid eller något, era galningar. Jag bara funderade på sådant man borde någon gång. Att ligga i jorden har aldrig känts lockande, även om det är omsorgsfullt att kompostera. Jag kommer ju som ni kanske förstår kanske inte få begravas på en kyrkogård när jag inte är med i församlingen, alltså såkerligen inte.

Jag började känna och tänka efter, och kände: en pil. Jag skulle älska om någon efter min död, som förhoppningsvis verkligen inte sker snart, kunde ordna en kremering, men jag vill först kollas för organdonationsduglighet. Jag vill spridas i havet, där jag känner att jag växt upp, där jag känner lugnet och stormen och vågorna av liv, jag vill få gå ner i det djupa blå. Köp gläntan, ni som blir kvar, och plantera ett stort pilträd. I trädet vill jag ha ristat vem som vilar där, och det blir ju mysigt om där finns en lykta på vintern, som hålls tänd.

Jag tror inte att själen är kvar vid askan, jag tänker då besultsamt sväva iväg åt något annat håll, nya äventyr, kanske skrämma slag på någon. Kanske komma ner till helvetet och leva om lite, kanske, eller till originalmiljön från Mumindalen-filmerna, eller åka ut i fantasy-rymden ala Liftarens Guide till Galaxen med min guide under armen. Men, trots det vill jag ha en fridfull plats för mina nära och kära att kunna gå till om de vill, för att meditera och kanske skänka mig en tanke. Trädet får gärna bli så stort att det går att klättra i någon gång.

Imorgon kväll ska jag promenera till morfars grav och tända lyktan. Sen ska jag gå till mormor och berätta det, kanske ta en kaffe.

Men just nu känns det där rätt sätt. Ett skitbra sätt, faktiskt. Vila skönt efter ett skönt liv. Skönt. Nu ligger hela companiet och sover, eller de två; Snusmumrik och vad ska vi kalla Amalia..? Snorkfröken, yes! Ja, så Snusmumrik och Snorkfröken har knytit sig, precis som Muminpappa och "Morran" (namn på grund av stor mage, inte bitterhet) har gjort hemma hos sig. Jag ska nu kanske tända sista ljuset för natten, och dricka lite té. Profeten vilar gott i Kjölixsss. Eller så kanske jag knyter ihop mig till ett knyte, jag med. Har ni inte gjort det än? Då borde slå knut litegrann. Knut slog en knut på knuten. Sjukt långt inlägg idag. Glöm inte att släcka värmeljusen. Natti.