Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer... Vad är det för fel på dagens lokalbussar? Jag får intrycket av att de har något av ett attitydproblem, och de verkar dessutom undvika mig. Handlar det inte om sunt förnuft när det kommer till att släppa in andra människor, låta de känna sig välkomna? När jag springer efter den stannar den inte, den väntar aldrig. Vad är det för kamratanda?

Nu börjar det bli tid för att min ramhandling ska vara klar, det är den givetvis inte. Fan! Jävla oflyt. Jag är en dålig människa, jag erkänner. Jag skäms. Men pressen, ångesten, den molnande värken och frågorna; det trycker på, och jag blir trött i skallen innan jag hunnit tänka och sedan stänger jag av. Inte är det så helvetes lätt att hitta en handling, eller jo, men att kunna bestämma sig för en, och den den enda. Förstå att jag ska skriva 10 sidor varje vecka i minst ett halvt år. Det gäller ju att ämnet jag skriver om är bra, annars kommer allt rasa. Tung tanke. Dags att bolla ideér med alla mina olika jag. Önska mig lycka till.