Lite bilder från igår, tänkte jag förgylla er kväll med. Solning check, dags to hit the shower, kanske?

Bitterhet behöver inte bli roande. Det kan förvandlas, med eftertänksamheten, till något grubblande istället för muttrande. Och av det kan man få resultat. Jag klarade av min krönika. "Om sockervadd och glaskross" fick den heta. Nu belönar jag mig med fritid. Gitarren i famnen som vanligt. Lyssnar på Melissa Horn. Skönt att vara klar! Lite mindre bitterhet i kroppen, woh, jag kan skriva fortfarane, phu, yes, äntligen, befrielse. För mig känns det som att ha varit riktigt kissnödig och inte hittat någon toalett, och äntligen funnit en trevlig själ som lånar ut sin. Jag klarade det! Nu blir det hårbehandling, lite solning, och kanske sova på det?

Jag vill bara slå någon, jag är så frustrerad. Jag kan inte skriva nu. Jag är känd för att kunna skriva, uttrycka åsikter, dela med mig av mig själv, ta upp ämnen som intresserar folk, det är jag faktiskt. Eller inte känd, men jag är bra på det och andra tycker det också. Så, nu sitter jag här. Ska skriva en krönika. Det lättaste man kan skriva, jag-form, småkul, talspråk. Tror ni tangentbordet glöder? Tror ni mina ögon lyser? Tror ni jag stänger ute allt ljud för att koncentrera mig på det jag skriver? Sitter jag här nu, med en idé som bara löper som en röd tråd rakt igenom hela texten? Säger det vips så är jag klar? ÄR JAG NÖJD? NEJ! Jag får inte fram någonting och har kommit in i en ond cirkel som gör att jag får fram mindre ju mer jag tänker. Hur detta kan vara möjligt. Jag skulle döda för att vara lidelsefull och konstnärlig nu, men jag är bara bitter. Bitterhet är inte roande och det tänker jag inte teckna ner på ett papper och lämna till min textlärare. Fuck it. Jag måste vila.

Nå men gudda. Fredagen var en supergalen kväll, förmodligen. Jag hade en massa snyggingar i mitt hus och bara av det blir man ju glad, sen finns det andra saker som gör en ännu gladare. Däremot skadade min vän Foppatorsk sig, det var så jävla trist. Men vi hann med en massa galenheter som var underbara. Vi sjöng, såklart. Jag red, inte så såklart. Helt galet att galoppera i klänning och nätstrumpbyxor, utan alla förnödenheter.. Men Abbe han blev glad av att komma ut. Och vi var alla glada. Skitglada. Jag fick en skitkul present också men det talar vi inte om.

Lördagen blev solig och bra var ju det, fast jag drog väl inte direkt nytta av vädret för jag sov hela dagen.. Sedan blev det stugan, lite ost och kex hos kusinerna och allmänna diskussioner om diverse saker, bland annat religion, krig, nazism. Nu sitter jag och försöker få ihop stoff till min krönika, utkast ska vara inne imorgon. Känns åt helvete. Det är inte det att jag inte har något att klaga på.. Det är det att jag är så bitter att jag inte kan välja bara ett ämne att snea på. Då är det illa, för då hjälper det inte att bli förbannad på något mer, man måste definiera sin bitterhet och det vet jag inte om det går med alla dessa tankar..

Vad mer? Imorgon blir jag 17, ingenting för mig egentligen, fast jag får tårta. Det blev ingen tårta, mor och far vet vad jag vill ha. Jag har fått mina glasögon, såhär sträng och ordentlig ser jag ut i dom: