"men ändå känner jag att alla andra flyr så jag vill bara kasta ur mig nån dräpande kommentar drypande av otorkade tårar genomsyrad av obesvarad kärlek med likgiltigheten som lyser med sin frånvaro, o jag också springa men jag vet vad ni skulle se o jag vet vad jag skulle förlora o jag vet jag vet vad det hela skulle betyda - Att jag inte kan gå osårad ut ur en strid, att jag inte sårad kan låta bli att såra nån annan, såra mig själv mer, bomba hela stället bara för att visa något för att poängtera något för att få någon att förstå - bomba till oigenkännlighet" Emilia, 20 juli 2007

"Konstigt att jag kan känna samma sak idag" Emilia, 20 juli 2008

En helg i Ö-vik har passerat. Eller är det lördag fortfarande? Vi har inget lördagsgodis kvar, iallafall, och vi har sett klart underhållningen, och vi kan inte gå ut för vi är nämnligen inte på fastlandet. Vi ligger och guppar i en vik i väntan på bättre tider. Ibland undrar jag om vi kommer få vänta förevigt.

Vi har lekt runt som man ska i staden. Vi har handlat, det är väl det staden är till för? Vi har ätit. Vi har sett snorkiga hamnvakter och vi har besökt allmänna toaletter. Betalat en femma för att få stå i något kiss som nån random snubbe har lagt på golvet i fyllan och villan i går kväll.

Alice Cooper, det ni! Örnsköldsvik, Swedbank Arena, WOHO! Inte för att vi var där, vi blev lite skrämda i sista stund och sket i att köpa biljetter. Svartrock, jag vet inte om det är något som är vi. Vi är inte svartrock, men jag hade gärna gått på Alice Cooper, jag är öppen för förslag om man så säger, har vidgade syner om man vill säga så, men iallafall.. Det var bäst så! Vi har gjort saker vi älskar iallafall. Har hittat mig fyra klänningar, en blus, ett skärp, ett par örhängen och leggings. Jag har lyckats med allt jag är bra på: Handla på rea, handla för stora storlekar med mening för att ändra plaggets utseende, älskat guld, hållit mig borta från allt vad jeans heter.

Samaraskräcken har försvunnit. Toppen på ironin vore ju om hon skulle komma o jaga mig bara för att jag slutat frukta henne.. Jag kommer alltså aldrig sluta vara rädd för henne, ifall att hon skulle få reda på det och komma och döda mig.. Jag tror alltså lite fortfarande på att hon finns. Men min kära syster har fått The Ring Collection Box i födelsedagspresent av mig, och vi genomlevde eller genomled båda två. Min andra kära syster avvaktade för reaktionerna.. Så kan man ju också göra.

Jag känner mig väldigt matt, som ni märker. Nu tog mamma fram mashmallowsen, så jag provar på en sockerchock och ser hur det går. Ger det en andra chans.

Vi är familjen som kan skratta åt allt. Det är bra, för då har man kul. Men det bör dock nämnas att Josefine och Mathilda blir livsfarliga när de ätit, när andra vill vila, river de huset, oftast så skrattar de samtidigt. No offence, but you're a little fucked up in the head.

Vi har promenerat runt här på ön, ut till en skogskyrkogård som jag älskar. Vi har sökt efter näckrosdammar och plockat mackstenar på eviga rullstensåsar.

Hittade en gammal bild på en yngre Emilia, säkert 3 år föråldrad.. Hade rödblond extremt rufsig kalufs, kamoflagebyxor och stora silversmycken. Det var väl fint på sitt sätt, men jag tror inte det var därför folk stirrade efter mig och viskade bakom min rygg i IBHs korridorer.. Äh, jag vet att jag är konstig och jag älskar det. Det är så upproriskt korrekt!

Det sjöar uta helvete, det enda jag har på mp3n verkar vara Michael Jackson, det enda Mathilda gör är att lyssna på Michael Jackson och det enda Josefine gör är att gå runt som en premenstruell tant, min gitarr flög just i golvet, pappa tror att man kan läsa hans kaptenstankar, toan har fått stock, Vänneravsnitten är slut. Vad kan jag säga? Lite smått knapert med leenden här. Segelbåt av märke Bennetau utbytes mot ett hus i Miami!

Morgonen har ändå varit förhållandevis bra jämfört med nu, jag har vaknat, min pappa hade gjort frukost åt mig, sedan gick jag och satt o filosoferade för mig själv i bastun o blev ren, och läste ut Flyga Drake under solens heta strålar. Käkade lite köttbullsomelett, funderade på att ta en rejäl promenad på över en timme ikväll och göra några armhävningar, situps, såna där rygglyft och utfall? Helt plötsligt kändes allt jobbigt. Nu tänker jag söka fram godis. Ha en bra dag ni landkrabbor!

Det sjöar uta helvete, och så plötsligt, med pappas dator i famnen, tar jag mig in i min gamla användare. Jag hittade en massa gamla roliga saker! Bilder, filmer, konversationer från min högstadietid.

Vissa springer runt och lever upp till fördomarna i låten "Hej hej hej jag är bara 14 år, kom o se på mig kom o ta på mig" när de är 14. Jag skrev istället, bland annat detta:

"& Dagarna dom går inte utan dom flyger
Nätterna rullar inte dom flyr
Rädda för sig själva

& Kor råmar inte bara av hunger utan de skriker på hjälp

& Jorden är inte den enda planeten som är levande utan den enda som faktiskt är död

& Gud vilade inte på sjunde dagen utan han låg i sängen svor och grät över att allt blivit så fel"

-

"Jag drömde om svärd inatt
Jag drömde om strid inatt
Jag drömde att jag stred vid din sida
Rustad och stark, inatt.

Två steg fram, vila,. Två steg till.

Man får kämpa här i livet, sa någon en gång till mig. Men, jag trodde aldrig det skulle bli såhär tungt.

Det är väl när man har små blå ögon och inte har sett så långt än. När man just fått skorna man får dras med resten av livet. Armen värker. Det gör ont, men inte så ont som i näsan. Den är nog bruten, igen. Smaken i munnen försvinner inte. Jag et det, har vetat det ett tag nu. Blodet, visst det sköljs bort av liter av med saliv som strömmar genom åren, men smaken? Nej. Den håller sig kvar hur många gånger man än borstar sin tänder. Det går inte att skrubba rent inifrån och ut.
 

Ja, det är väl så, när man är liten. Man tror liksom inte på de stora och visa för de talar så… Stort.
När jag var liten var mina idoler Spice Girls. Deras ord räckte knappast till för att rädda någon och nu så här på sikt ser man dem med andra ögon: Retuscherade, bearbetade och styrda av säljare. De är ingenting själva. Sex säljer, sött säljer. De var idoler att se upp till…

Fötterna värker också. Det blir väl så, när man kämpar sig fram i livet. Två steg. Vila. Två steg till. Borde jag kanske börja dansa? Jag klarar ju att hålla en takt!

Man driver med faran för att lugna ner sig själv.
Parodier på skräckfilmer, Scary Movie ett, två, tre. Det säljer.

Hjärtat värker mest. Egentligen borde jag ha anpassat mig, människor är bra på att anpassa sig till omvärlden. Vi gör allt för att passa in, eller hur? Gör inte du det? Köper inte du också de där skorna, just de där? Så får vi gå med dem genom hela livet…

Det är synd att vi inte får en ny chans. Ett par nya skor, hade inte det varit just skönt?
Men, vem säger att vi inte skulle ha sabbat chansen, igen? Att vi väljer rätt slags skor nu?

Att vi lär oss efter stormen att bygga säkrare hus med starka väggar?

”Hur stor är chansen att den kommer igen?” Muttrandes sura förbannade gubbar.

Snön är kall, jag känner det nu. Behagligt kall. Det är skönt att för en gångs skull veta var kylan kommer ifrån. Annars kan man bara anta att det är världen i sig. Men, kanske… Ibland tror jag att den kommer från mig.

Det är nog värre än jag trodde, mina skador. Men det är väl så, när allt är nytt, ögonen är stora och chocken total. Nästan som när man är nyfödd, världen är större än mammas mage.

Att ligga på rygg i snön är rätt så behagligt. Min kropp domnar bort sakta men jag känner inte. Jag slutar höra, men jag lyssnade aldrig. Ögonen slutar se fast jag hade slutat vilja titta på nya saker.

När man blivit misshandlad så har man. När det är slut så är det. När man kanske gjorde fel så gjorde man nog det. Man får inte veta.

-Jag drömde om svärd en natt
Jag drömde om strid en natt
Jag drömde att jag stred vid din sida, Gud, en natt
Rustad och stark, en natt.
Och du stred vid min.

Var det jag som var för kall?

Varför fick mina ögon aldrig riktigt tindra så som stjärnorna däruppe, Gud?

Det sista jag känner är vinterkylan

Och det är skönt, för jag vet var den kommer ifrån. Från dig.

En misshandlad kvinnas tankar till dig, du mäktige översittare.
Är du nöjd med det du åstadkommer?"

-

"För en tid sen tänkte jag. Och jag tänkte – Okej, om den här världen ska sätta en stämpel på mig, stämpla hela mig och ge mig allihopa. Jag ska ha alla stämplar som går att få.
För jag tänker inte leva bakom en fasad för det är ett galler som skiljer mig från friheten att vara mig själv. Jag tänkte att jag kan inte sitta här och hålla ett krampaktigt tag om min enda glödlampa, för alla glödlampor har sitt slut. Jag måste ge mig ut i mörkret innan mörkret ger sig in i mig och jag tänkte att livet är för kort för att aldrig leva, aldrig hoppa. Det finns saker jag kommer att möta därute i det svarta som kommer att skrämma mig väldigt mycket, men förmodligen finns det också saker som kommer få min mage att göra volter i lyckan.Visst, om jag hoppar kan jag landa snett och folk kan skratta åt mig, men jag hoppade i alla fall och jag fick vara i luften.

Det kommer komma stunder då det är rent förjävligt, det kommer bli tungt men jag har gett mig fan på att försöka klara det.
För jag har bestämt att jag tänker vara mig själv till den dagen jag inte är något alls och jag tänker ge mig ut där i mörkret och stå för det. "

Jag präntade ner mina tankar och värderingar på ett papper, och sedan gav jag mig ut i världen. Och jag tar den fortfarande med samma värderingar och tankar, och dessutom, med storm.

Sjön suger. Fyllebrus utanför, en ensam fotogenlampa lyser upp min sidorna i min bok "Flyga Drake". Det är den enda jag har att säga. Och att citronté är gott och värmande. Alla kan behöva lite värme i sin själ, vi är inte annat än mänskliga. "Mörker gör gott" var verkligen min typ av bok, och jag älskade Stenowskij eller vad han hette. Underbar karaktär! Imorgon fyller Rosa och Trosa år. Ännu mer fyllebrus. Sjön suger.

Frustrationen letar sig in.

Här tänkte jag skriva många rader, men jag slöt mig till en kröniska av Lars Winnerbäck. Spy galla över världen är väl slöseri.

Men frustrationen letar sig in, och jag vill göra något, fast det inte finns något att göra. Det går inte att lära människor som dessa, de med högmod, de med arrogans. Man kan inte anklaga dig för att vara människokännare iallafall. Du verkar absolut inte känna mig. Inte ens mig. Det där vet du inte ens om mig!  

Om jag säger såhär, jag skickar dig vidare till texten jag skrev för ungefär en månad sedan, den trettonde i sjätte. Den var träffsäker nog, och egentligen vill jag inte skjuta dig. Det spelar ingen som helst roll om du känner dig träffad. Jag gör det inte för någon annan än för mig själv. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, och gör mina livsval själv, men det vet du inte ens om mig. 

Nu ska jag vräka ut lite liv i den här bloggen. Som jag brukar säga, och som de flesta i min krets tycker: Det finns ingen Gud, och om han skulle finnas gör han ju ingen nytta så det är värdelös iallafall. Det där kommer jag hamna i helvetet för.. Fast, det var nog redan försent!

Som Lasse den käre Winnerbäck har uttryckt sig, Ta med mig ner, det är där allt händer. Vad spelar det för roll, om man ändå är död?

Ikväll skulle jag gärna göra något syndigt, jag är festsugen som ett äckel. Helst nyss skulle jag fylla 18 och bege mig iväg, men allt tar sin tid. Många tycker nog att jag inte är redo för att vara 18, jag vet inte jag, om man någonsin blir redo för att ta hand om sig själv. Det är något man får försöka handskas med, helt enkelt.

Nåväl, det blir inget äckligt partajande ikväll, inte inom en tre veckors tidsram. Jag seglar runt och filosoferar, samlar mina tankar. Jag sitter här med den där gitarren som jag drar fram gång på gång och försöker sjunga lite, försöker spela lite, fastän det inte är där som förr. Vi sitter på Lustholmen, och jag känner lust, längtan och allt det där, det känns bara väldigt långt bort. Jag tar en promenad tror jag, och ringer runt, och lyssnar när andra ungdomar partajar. Det är trots allt bra att samla sina tankar ibland, filosofera sig blå. Eller vit. Vit som en bröllopsklänning.