Det finns en förhoppning som förlorar sitt "för" när den blir för intensiv och blir till ett hopp och jag faller ner i en avgrund som är svart. Det finns några (dessa många några) som har visat mig vad svek är och dessa några (dessa förbannade några) har tagit delar av mig och lämnat kvar saker som inte är önskvärda. Smärta, till exempel. Det dyker alltid upp någon (denna älskade någon) som hjälper mig när jag ramlat, en riddare i skinande rustning med vit vacker häst, precis en sådan riddare jag vill ha den här gången, men då finns det dessa saker (dessa smärtfulla saker), som har med gamla riddare att göra (dessa sviniga riddare) som lärt mig sveket och visat mig smärtan och fått mig att göra några saker (några korkade saker) som gör att jag har svikit de som står mig närmast. Och nu ser de inte om jag ljuger eller talar sanning.

Kaffekopp, jag vill bli vuxen och självständig. Jag ska dricka det sista kaffet nu och byta om. Sedan bege mig in till Umeå.