Det sjöar uta helvete, och så plötsligt, med pappas dator i famnen, tar jag mig in i min gamla användare. Jag hittade en massa gamla roliga saker! Bilder, filmer, konversationer från min högstadietid.

Vissa springer runt och lever upp till fördomarna i låten "Hej hej hej jag är bara 14 år, kom o se på mig kom o ta på mig" när de är 14. Jag skrev istället, bland annat detta:

"& Dagarna dom går inte utan dom flyger
Nätterna rullar inte dom flyr
Rädda för sig själva

& Kor råmar inte bara av hunger utan de skriker på hjälp

& Jorden är inte den enda planeten som är levande utan den enda som faktiskt är död

& Gud vilade inte på sjunde dagen utan han låg i sängen svor och grät över att allt blivit så fel"

-

"Jag drömde om svärd inatt
Jag drömde om strid inatt
Jag drömde att jag stred vid din sida
Rustad och stark, inatt.

Två steg fram, vila,. Två steg till.

Man får kämpa här i livet, sa någon en gång till mig. Men, jag trodde aldrig det skulle bli såhär tungt.

Det är väl när man har små blå ögon och inte har sett så långt än. När man just fått skorna man får dras med resten av livet. Armen värker. Det gör ont, men inte så ont som i näsan. Den är nog bruten, igen. Smaken i munnen försvinner inte. Jag et det, har vetat det ett tag nu. Blodet, visst det sköljs bort av liter av med saliv som strömmar genom åren, men smaken? Nej. Den håller sig kvar hur många gånger man än borstar sin tänder. Det går inte att skrubba rent inifrån och ut.
 

Ja, det är väl så, när man är liten. Man tror liksom inte på de stora och visa för de talar så… Stort.
När jag var liten var mina idoler Spice Girls. Deras ord räckte knappast till för att rädda någon och nu så här på sikt ser man dem med andra ögon: Retuscherade, bearbetade och styrda av säljare. De är ingenting själva. Sex säljer, sött säljer. De var idoler att se upp till…

Fötterna värker också. Det blir väl så, när man kämpar sig fram i livet. Två steg. Vila. Två steg till. Borde jag kanske börja dansa? Jag klarar ju att hålla en takt!

Man driver med faran för att lugna ner sig själv.
Parodier på skräckfilmer, Scary Movie ett, två, tre. Det säljer.

Hjärtat värker mest. Egentligen borde jag ha anpassat mig, människor är bra på att anpassa sig till omvärlden. Vi gör allt för att passa in, eller hur? Gör inte du det? Köper inte du också de där skorna, just de där? Så får vi gå med dem genom hela livet…

Det är synd att vi inte får en ny chans. Ett par nya skor, hade inte det varit just skönt?
Men, vem säger att vi inte skulle ha sabbat chansen, igen? Att vi väljer rätt slags skor nu?

Att vi lär oss efter stormen att bygga säkrare hus med starka väggar?

”Hur stor är chansen att den kommer igen?” Muttrandes sura förbannade gubbar.

Snön är kall, jag känner det nu. Behagligt kall. Det är skönt att för en gångs skull veta var kylan kommer ifrån. Annars kan man bara anta att det är världen i sig. Men, kanske… Ibland tror jag att den kommer från mig.

Det är nog värre än jag trodde, mina skador. Men det är väl så, när allt är nytt, ögonen är stora och chocken total. Nästan som när man är nyfödd, världen är större än mammas mage.

Att ligga på rygg i snön är rätt så behagligt. Min kropp domnar bort sakta men jag känner inte. Jag slutar höra, men jag lyssnade aldrig. Ögonen slutar se fast jag hade slutat vilja titta på nya saker.

När man blivit misshandlad så har man. När det är slut så är det. När man kanske gjorde fel så gjorde man nog det. Man får inte veta.

-Jag drömde om svärd en natt
Jag drömde om strid en natt
Jag drömde att jag stred vid din sida, Gud, en natt
Rustad och stark, en natt.
Och du stred vid min.

Var det jag som var för kall?

Varför fick mina ögon aldrig riktigt tindra så som stjärnorna däruppe, Gud?

Det sista jag känner är vinterkylan

Och det är skönt, för jag vet var den kommer ifrån. Från dig.

En misshandlad kvinnas tankar till dig, du mäktige översittare.
Är du nöjd med det du åstadkommer?"

-

"För en tid sen tänkte jag. Och jag tänkte – Okej, om den här världen ska sätta en stämpel på mig, stämpla hela mig och ge mig allihopa. Jag ska ha alla stämplar som går att få.
För jag tänker inte leva bakom en fasad för det är ett galler som skiljer mig från friheten att vara mig själv. Jag tänkte att jag kan inte sitta här och hålla ett krampaktigt tag om min enda glödlampa, för alla glödlampor har sitt slut. Jag måste ge mig ut i mörkret innan mörkret ger sig in i mig och jag tänkte att livet är för kort för att aldrig leva, aldrig hoppa. Det finns saker jag kommer att möta därute i det svarta som kommer att skrämma mig väldigt mycket, men förmodligen finns det också saker som kommer få min mage att göra volter i lyckan.Visst, om jag hoppar kan jag landa snett och folk kan skratta åt mig, men jag hoppade i alla fall och jag fick vara i luften.

Det kommer komma stunder då det är rent förjävligt, det kommer bli tungt men jag har gett mig fan på att försöka klara det.
För jag har bestämt att jag tänker vara mig själv till den dagen jag inte är något alls och jag tänker ge mig ut där i mörkret och stå för det. "

Jag präntade ner mina tankar och värderingar på ett papper, och sedan gav jag mig ut i världen. Och jag tar den fortfarande med samma värderingar och tankar, och dessutom, med storm.