Jag skrev just ett lååångt rabalder om Kalix, och obehaget att vara här, och raderade det på en bråkdels sekund. På något sätt känns det som att det inte är värt att förklara, fastän jag vill. Människan har ett behov av att förklara sig, eller hur? Sofokles, Bibeln, Einstein, du och jag. På något sätt vill vi vinna förståelse, och nu kryper det i mina fingrar när min hjärna säger SKRIV och mitt hjärta säger NEJ. Nej, Emilia, du behöver inte förklara, den enda som behöver förstå är du själv. Jag kan få förklara det för mig själv, iallafall? Jaja, det är väl okej.. (Dialog med mig själv) Men med en mening, max. Hur lång får den bli? Så lång att den makes sense, baby. (Sjuk dialog) Kort och koncist är bäst, Emilia.

Mina damer och herrar, kära församling, där ni sitter och ruttnar framför era datorskärmar, spridda över hela landet: Kalix påminner mig om tankebanor jag gick förr, som jag inte vill gå mer, om människor som gjort mig illa och människor jag skadat, Kalix är på något sätt för mig som ett slagfält efter kriget, en raserad stad, och jag vill bygga upp den igen. En mening till, okej? Okej. jag vill bygga nytt och göra om och skaffa nya minnen, men här förväntas jag ta fredagsmyset i familjesoffan, missuppfatta mig inte det är härligt, men jag vill ut och bygga nytt, för det här påminner om slagfältet efter kriget. Kort och koncist, en sista formulering? Jaja.. Om vi iallafall kunde köpa en ny soffa.  

Vi människor verkar verkligen vilja förklara oss, och jag tror att det är mest inför oss själva. Jag dömer mig, du dömer dig själv, och utifrån det, bedömer vi varandra. Ibland berättar jag saker för andra, innan jag ens visste det själv. Jag förstår medan jag förklarar. Ibland måste jag möblera om när något jag vill glömma har hänt. Men egentligen, kan man kalla det en helt annan historia..

Idag är min röst mer RWK än vanligt. Mitt skratt är mer häxigt än vanligt och alla mina förslag låter oanständiga. Jag skrattar dessutom åt nästan vad som helst som flyger mig framför näsan. Vägen till skolan idag var tung, jag har ingen direkt energi men jag tror detta med DST kommer lösa sig. Britta tror på mig, och jag vill verkligen inte göra henne besviken. En av de få kvar som har lite hopp om filuren, gamla liraren Emilia..

Jag längtar bara efter lunch, lunch, lunch. Jag längtar efter en varm säng och en massa lugn och ro så jag slipper bry mig om omvärlden. Vad ska hända ikväll? Jag måste hämta min mobil, ringa Amalia eller vem som helst egentligen. Jag får helt enkelt klä mig varmt, jag orkar inte en till dag i tristess, stirra i taket.. Faller jag ihop så faller jag ihop, jag måste göra någonting ikväll, vad som helst! Nu ska jag skriva upp mig på listan till studion. Ha en fortsatt bra fredag, entusiaster!

En bild från Spanien här nedanför, med grön skugga från tonat fönster kastad över mitt hår.