Vi virrar runt och söker det vi vill ha, och vi vill jämt ha det vi inte kan få.

Vad an denna önskan, varför detta begär? Jag undrar och jag begrundar.

Dagar finns då vi bara vill känna något, vad som helst. Dagar finns då vi skulle döda för att inte behöva känna något alls. Att våga är att riskera att ramla, att inte våga är att konstant falla mot en avgrund. Jag säger åt mina vänner att vända det ryggen för att det inte är värt det, men jag lever inte som jag lär. Jag är kluven, jag står i ett vägskäl. Skyltarna berättar inte mer än det jag redan visste. Jag vill veta mer.

Kalla mig idiot, men jag har inte slutat än. Sjukt!

Mina luftrör piper, jag hostar, vrider mig, det känns som att jag tappat minst 4 kilo. Så illa är det nog inte, men det känns. Mitt hår är i stora tovor och jag är öm i ryggen.. Baciller jag inte känner igen har drabbat mig. Vad gör man för att bli av med dem?

Det blir färdtjänst hem till Ryssbält om jag inte känner mig bättre innan kvällen. Till dess planerar jag att ta det lugnt, måste ju göra någonting för att fördriva tiden, får väl sno en gitarr och sjunga med en RWK-röst värre än vanligt.

Nu ska Roberto Carlos sticka ner på stan och jamma med nån saxkille, så vi kanske våldför oss på deras kök och äter någon slags frukost. Tillbaka till ungkarlslyan..