..som pappa skulle sagt åt brillsäljarna på stranden. Well, I am in the outland, uttryck som hästtjuv, fladdra längs vägen, lookie lookie good price today my friend, tvärsöver, herreje och "svär inte vid matbordet" används flitigt. Vi har det rätt bra; pappe, Mafina, Jorba och jag. Farmor och farfar springer runt och är bruna.. Vi är avundsjuka. Det har varit lite skitväder sen vi kom hit, lite stekande idag, mycket blir det imorgon, man ska inte klaga, det är ju ändå klänningochbaraben-väder.. Och det gillar vi! Nu är det käk, strandpromenad med lite MAMUABA och glass vid De blå stolarna. Men först en promenad för mig, behöver lite ensamtid känner jag.. Det är trångt och det går mig på nerverna, jag är van att vara ifred med mina tankar. Nu är de i en hög, ni vet hur jag tänker mycket och så, högen måste bearbetas. Hoppas ni har det bra i äckelSverige! HAHA!

Bild på favoritstranden Cabo Roig (uttalas Cavoroy), komplett med bar som spelar reagge och tusen trappsteg att gå ner för innan man möter sanden med sina fötter. Favvo!

Micropauser är bra, så jag tar en just nu. Lägesrapport? Stel i nacken. Cat Von D iakktar mig, det är psykande, jag sliter. Snart är det Spanienavresa och det ska bli underbart. Då ska jag sova hårt och länge.

Cat Von D stirrar på mig. Det är sant, hon hånar mig här jag sitter på Tornedalen Medias redaktion och försöker producera en text. Hon driver med mig. Hennes blick går rakt igenom glaset i dataskärmen, från skrivbordet som nålar i mitt hjärta. "Kolla, här ligger jag på en säng och slappar, och du sitter där, i skiten". Skiten skulle jag inte vilja säga, fröken Pussycat, den löser sig nog, skulle jag vilja säga. En uppvärmningstext, skulle jag kalla det här. Nu kör vi.

Artikeln på sida 22 i dagens Kuriren ligger jag bakom. Papgojan var en langare, men men. Den pryds av min byline.

Hur gillar ni skillnaden?

Efter ett dygns sovande är jag tillbaka i mardrömslägenheten. Hur kommer kvällen gå? Det kan endast tiden utvisa. Jag vet iallafall en sak säkert, efter att ha sett fyra avsnitt av favoritserien kan kroppen vara uttömd på skräck, en vana kan ha skapats. Lugnare? Det är jag inte säker på.

 Då är det stora frågan: varför sover jag i dygn när jag är hemma? Det undrar många och jag svarar lugnet. Man vet vad som kan hända: soffkvällar, lite stall och lite promenader i naturen. Det känns vilande, och så sover man. Jag kan sammanfatta det med ett ord: SKITSKÖNT! 

Nu finns nog inte det ordet i svenska akademins ordbok, men de flesta förstår uttrycket.

Nu blir det Family Guy eller Simpsons. Ett gott skratt förlänger inte livet, men förgyller det.Ha en bra kväll där ute, i dimman eller i soffan! 

En liten historia om fruktan. Jag är högst upp i ett stort, ensligt hyreshus i tegel. Jag är ensam. Det är fullt med tomma rum överallt, ingen annan bor här än jag och min pojkvän. Den här lägenheten har konstiga ljud för sig. Det rinner vatten, knarrar, dunsar, trots att vi är ensamna i huset. Jag vågar inte åka hiss här längre.

Så, nyss låg jag i sängen, såg Sopranos. Jag hade just lagt på, hade pratat med min pojkvän i mobilen. Just när jag lägger på dör huset. Allt slocknar. Hela, enorma, kalla, ensliga huset blir utan ström. Jag får panik och ligger kvar i sängen, skakar. Ringer pojkvännen. Helt plötsligt fungerar inte hans mobil, kommer till röstbrevlådan. Får svårare panik. Strömmen slår igång, jag i chock. Och så slår hissen igång, jag hör hur det låter från masikrummet. Helt omöjligt, ingen annan har nyckel till det här huset förutom jag och pojkvännen. När hissen slutat gå, rinner det till med vatten i alla rör, alla element, överallt. Jag ringer min pojkvän, kommer fram. Istället för att vara stöttande, skrämmer han mig mer. Berättar att han hört en massa skumma ljud i den här lägenheten.

Nu försöker jag lugna mig med att se Family Guy. Går inte, för ett pipande har sattit igång och det blir värre. Som tinnitus, fast skulle vara i allas öron om någon annan var här. Men ingen annan är här. Jag är totalt ensam. Pipandet tilltar. Hoppas han kommer hem snart.. Hoppas. HELVETE!!

Jag studsar runt i vår takvåning med munnen fylld av skinkklädda polarkakor och sjunger Winnerbäck. Hej! Long time no see, som man brukar säga. Men vet ni, mina kära damer och herrar, det är sjävupptagenheten som har tagit över här i världen. Jag vet inte hur ni andra bloggare och ickebloggare och dödliga människor känner i erat bröst, innanför era revben, men det finns så mycket annat man kan forska i, tänka på, grubbla över och leva av än detta ständiga utvikande. Bloggandet är på nedgång, men jag skriver för mig själv. Visst, jag är på god väg att bli en mediamänniska, det är siktet, eller jag vet inte, vem vet. Men texterna produceras i mig för mig och kommer kanske ut på papper framför andras ögon men fortfarande: min text från mitt bröst. När tillochmed Blondinbella har tagit bloggpaus vet jag inte var samhället är påväg, det vet väl ingen, när trender varar i ett halvt år, när blondinbella lägger ner sitt leverne. Blondinbella är så viktig. Hon nämner ofta jantelagen, men frågan är om hon själv vet vad den innebär. Nog om den blondinen, är man dum nog att välja ett "scennamn" som anspelar på ickeintelligens vet jag inte vad man kan uträtta.. Påhopp. påhopp, undrar om jag kan bli åtalad för detta?

Som tidigare nämnt finns det saker att finna under de stenar som belamrar jorden med sin tyngd och volym. Det svänger, kanske mer för mig än andra, men som jag skrivit i en krönika, om glaskross och sockervadd, inga känslor är inget liv. Och jag gillar liv. Jag gillar när det händer, där det händer, jag gillar konflikter, jag dras till de som säger sin innersta mening utan rädsla. Jag tar dock avstånd från vissa rikspuckon. Jag drivert själv runt som en missil utan mål ibland, och då kan man framstå som en idiot, se ut som en idiot, men jag vet inte om det gör mig någonting. Nej, det gör mig ingenting.

Jag tar en klunk mjölk och funderar över vad som hänt. Praktik i en vecka nu, ett evigt pendlande mellan fyra olika kommuner, jag har varit med i en tralla, skrivit puffar, gett kritik, sagt min mening och haft skinn på näsan. Jag har tillbringat mina kvällar som jag vill, med min pojkvän, promenader i det fysiska och mentala. Innan praktiken sprang jag runt med min röda kalufs och fick lite komplimanger för den, själv gillar jag den, det är kanske mer jag, det är som en varning, hej, den här varelsen kan innebära himmel och helvete, kärlek och rinnande blod. Amanda har som vanligt kommit med ett snyggt citat jag ska publicera längre ner. Jag har varit på möte med Kuriren igen, det verkar bli bra, håll utkik efter vår sida som kommer första gången i november, om vi har tur får jag ner något där, om vi har ännu mer tur blir det något bra. Det kanske bara blir skit just därför, det är en balansgång, vissa dagar blir det skit av allt ihop. Men det löser sig, sa han som sket i byxan. 

Framtida planer ligger framför mig. Planer kan krascha, plan kan krascha, ni kan be för min undergång eller räddning. Jag är inte religiös på något sätt, så det kan kvitta. Till helvetet kommer vi iallafall, men som denne konstnär som jag lyssnar på nu uttalat sig i en text, ja, den är lång, men kontentan är att i helvetet blir det roligare och när du ändå är död spelar det ingen roll. Länge leve Winnerbäck, och du, ha det så kul i helvetet. Framför mig ligger framtida planer som sagt, yrkesundersökande och granskande i Kalix imorgon, sedan blir det lite radio och lite film och lite mer journalistik här i Mumindalen. Solkusten nästa vecka, och sedan igen, efter att varit åter vecka 45 onsdag, samma land fast nu i mitten på följande söndag. Det kanske inte låter som det är, men å andra sidan, så vet jag inte hur det är, så det kan låta lite hur som helst. Nu, en liten fin historia om Amanda och hur man kan ha otur när man pratar, sedan för min del, ringa till min mor och förtella om dagen. Och ni, för eran del, kan fortsätta kika in på den här bloggen om ni känner för det, för jag följer inte trenden utan mitt eget behag, och en del dagar behagar det mig att blogga. 

Nkläraren skriver ordet hypotes på tavlan.

Amanda: Vadå hypotes? Fekjleg eller? (Tänker på protes) 

Och såhär ser Emilia ut, hemkommen från journalistiken klockan 20:00, efter besök i lägenheten, studsande, sång och polarmackor