Saker jag, Emilia, har sagt i sömnen:

-Nu hoppar jag! 

-Tjänstemän och officierare. Livet är inte lätt ska ni veta. Man får INTE vara för spydig... Jag tror minsann vi tagit lite fel här, konstapeln!

-Är det något familjeaktigt? Ja, då kommer han om ungefär en halvtimme. Mm, vad bra!

FYI, så har jag och mina systrar skickat några frågor till 118 100. Blandannat "Kommer jorden gå under 23 december år 2012?" Snart får vi veta när vi ska dö! Sådant kan man bara roa sig med om man sitter på en holme vid namn Lustholmen, utanför Härnösand, vid middagstid, i en båt med sekretessbelagt namn, om man har efternamnet Rova. Mayafolket tror det, så det måste ju bara stämma. Right?

På tal om sekretessbelagt, som Annika Lantz sa:

"Det vore ju fel av mig att säga att alla på SÄPO är nazizter.. Det är nämligen sekretessbelagt."

Nu nalkas det svar på när vi kommer dö. Återstår att se. Ha de gött!

Och nu har jag skaffat mig ännu mer själslig huvudvärk och klåda av att läsa Blondinbellas blogg. Denna förbannade, korrupta värld! Jag ska käka korv och sen avsäga mig från och lägga ner alla tankar på att förändra. Den här världen är körd när idioter som Isabella har inflytande. Jag kör mitt eget race nu, åt helvete med er alla andra! Jag är min egen Lilla My!!!

Jag vaknar till ett pågående oljud, en ström av brus, och jag försöker urskilja ur det ständigt irriterande rivandet i mitt hjärta vad som orsakar smärtan. En radio! Den spelar "Jag tror, jag tror på sommaren.." Jag avvaktar i sängen på att oljudet ska avta, att kanalen ska bestämma sig för något annat som inte är en sommarplåga och inte sjungs av någon uråldrig gammal stofil med en barnkör i bakgrunden, men jag får ge upp. Det slår mig att det är mammas förbannade skiva som spelas om och om igen, "Sol vind och vatten, 18 sommarklassiker"! Ååå, det kommer alltså aldrig ta slut, gapar jag.

Jag gör en kanalsökning på TVn, i hopp om att finna någon slags mottagningoch underhållning, kanske att överrösta ojljudet från mammas skiva, misslyckas, stampar frustrerat vidare till toaletten, denna minimala toalett, som är så minimal att man måste sitta på toaletten samtidigt som man borstar tänderna för det går helt enkelt annars inte. Man lyckas alltid slå sig i detta utrymme, och jag gör det som vanligt.

Nej, jag har inte ett bra morgonhumör. Om ni hade mina drömmar om nätterna, skulle ni också vara frustrerade när ni vaknade.

Men, det gäller väl att se de ljusa sidorna i livet. Jag är i Härnösand, vädret är bra, jag har shoppat på rea och ska shoppa mer och det finns gott om tid för att ägna sig åt att filosofera, som jag alltid tyckt om. Jag kan skriva mig på villovägar i min blogg, som igår, till exempel. Jag har utrymmet att komma så långt. Jag har köpt en bok som handlar om en man som kan gå på villovägar med sina tankar, precis som jag, men ändå hittar rätt och har ett spår, precis som jag. Det är The Ring ikväll på TV, och fungerar inte TVn, så går jag ut på en promenad i stadsbruset på en och en halv timme, som igår. Jag kanske promenerar upp på Waynes Coffe och sätter mig där och filosoferar i min nya bok över en latte som smakar bränt skum.

Det är något som gnager mig, visst, men jag är med min familj, mina syskon är glada och jag blir också snart glad. Hoppas jag. Om vi far ut och seglar så jag får läsa i min konsthistoriebok, kanske. Eller så går jag bara och lägger mig igen. Försöker vända mig. Jag vaknade kanske bara på fel sida.

Jag har tankar. Min största skräck är att tankarna en dag ska slut. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd att tappa lusten för livet. Tänk om jag en dag försöker men inte lyckas, tänk om flödet med ideér sinar?

"Det kan inte finnas en lyckligare människa än den som är beroende av allt han gör. En aldrig sinande ström av tillfredställande och tillfredställelse. Men man måste akta sig så man inte väljer fel vanor, fel beroenden."

Thomas Engström, Mörker som gör gott

I livet dyker ständigt frågan "Gör jag rätt?" upp, och det tycker jag är bra, jag tänker om det som en bra sak. Ett litet tvivel gör att vi söker lite mer, en liten tanke kan vi låta växa. De som inte tvivlar, de söker inte, och de kommer kanske aldrig finna det de saknar. Arrogans är ett tecken på bristande kunskap, skulle jag vilja säga. Man kan inte tro att man har alla svar, man kan inte veta allt.

Men jag känner också en rädsla för att frågorna ska bli så många att man en dag inte orkar söka svaren mer, projektet leva blir för stort. Tänk om flödet av ideér sinar på grund av alla misslyckade försök att genomföra dem? Jag hindrar frågan "Gör jag rätt?" ibland, eftersom jag är rädd att jag inte hittar svar. Att jag aldrig kommer veta, och kommer förbi grubblandes, och därför inte någonsin ta steget. Bli vilandes på en fot.

Min farfar brukar stolt fastslå att han aldrig varit rädd, att man inte ska vara rädd i livet. Om inte rädslan, vad ska då driva en framåt? Det finns två sidor av alla blad. Om inte rädslan fanns, var skulle då modet placeras, om inte hatet fanns, hur skulle vi definiera kärleken? Om jag inte saknade någonting, då skulle inte längtan födas, om jag inte vill ha någonting, skulle jag stanna och nöja mig.

"Man saknar inte sånt som man har"

Lars Winnerbäck, Lovesång

Det är precis det jag är rädd för, att jag en dag ska stanna mitt i allt, utan begär. Men, så länge jag har rädslan, kommer den driva mig framåt? Eller kommer rädslan för att misslyckas låta oss sitta kvar och insupa något vi inte tycker om?

Man ska leva medan man lever. Jag kanske lever hårt, dör ung och lämnar ett vackert lik. Vad är viktigast, att dö med ett leende på läpparna, eller att inte dö alls? Rädslan för att tappa bort mig, att förlora kontrollen, finns där. Och jag har redan gjort det i min egen text, så den var nog befogad. Jag hoppas att jag alltid kommer att ha en längtan efter något, hur ohälsosamt det än är. Jag vill ha något som driver mig till de galna saker jag gör, ett syfte att verka. Att verka utan syfte är slöseri.

Wopabilubap! Har solat, bastat, sovit, läst konsthistoria, promenerat, kissat, ätit, pratat, spelat gitarr, lyssnat på radio guld, sett film, bråkat och skrattat. Nu ska jag gå ut med Kia. Dagarna har jag ingen koll på. Vi i segellivet lever ironiskt och harmoniskt utan begär. Haha, vilket skämt. Kanske ska ringa en vän. Har inte haft igång telefonen på hur länge som helst, och hur länge jag varit borta, vet jag inte heller. So long suckers som Mats skulle sagt!

Jag saknar er, tänker på er, älskar er faktiskt. Ni var fantastiska, och kommer fortsätta vara det, utan mig. Keep up the good spirit, förlåt mig någon gång och fall inte ner. Kram, eran "lillasyster"

Amanda, vi kommer finna glada tider igen

så håll i dig min vän.

Saker händer av en anledning, vill jag hoppas. Man måste få hoppas.

Kan ni gissa var jag är? Jag sitter i en segelbåt, 70 mil från Kalix. Jag är i Sundsvalls båthamn! Då vet ni.

Här har jag hållt hus sedan i fredags kväll, när resten av de normala ungdomarna var ute och festade körde jag bil, eller jag tillhör nog inte de normala ungdomarna, men haha, det är en sak som kan diskuteras en annan gång. Iallafall, här sitter jag, och här har vi, jag och min familj alltså, tillbringat tid med att handla, handla, handla. Pappa har gått runt med ett glädjerus på gubbdagis och handlat allt man kan behöva för att rusta upp en segelbåt, mamma har sprungit på Cervera och Åhlens och vi flickor har sprungit på reor. En grå kjol, ett par örhängen och en sjal blev det, men jag upptäckte dessvärre imorse att min syster snott min sjal. Äh, jag får ta itu med henne när hon återvänder till båten.

Mathilda springer runt och florar sig framför spegeln, och jag lyssnar på Uggla med Kia brevid mig. Resten av familjen har handlat lite till och lämnat in hyrbilen, för idag bär det av. Ut på den stora oceanen. Jag, och min underbara familj, som står emot alla väder i alla slags kläder. Tack !

Önska oss lycka till.