Jag har tankar. Min största skräck är att tankarna en dag ska slut. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd att tappa lusten för livet. Tänk om jag en dag försöker men inte lyckas, tänk om flödet med ideér sinar?

"Det kan inte finnas en lyckligare människa än den som är beroende av allt han gör. En aldrig sinande ström av tillfredställande och tillfredställelse. Men man måste akta sig så man inte väljer fel vanor, fel beroenden."

Thomas Engström, Mörker som gör gott

I livet dyker ständigt frågan "Gör jag rätt?" upp, och det tycker jag är bra, jag tänker om det som en bra sak. Ett litet tvivel gör att vi söker lite mer, en liten tanke kan vi låta växa. De som inte tvivlar, de söker inte, och de kommer kanske aldrig finna det de saknar. Arrogans är ett tecken på bristande kunskap, skulle jag vilja säga. Man kan inte tro att man har alla svar, man kan inte veta allt.

Men jag känner också en rädsla för att frågorna ska bli så många att man en dag inte orkar söka svaren mer, projektet leva blir för stort. Tänk om flödet av ideér sinar på grund av alla misslyckade försök att genomföra dem? Jag hindrar frågan "Gör jag rätt?" ibland, eftersom jag är rädd att jag inte hittar svar. Att jag aldrig kommer veta, och kommer förbi grubblandes, och därför inte någonsin ta steget. Bli vilandes på en fot.

Min farfar brukar stolt fastslå att han aldrig varit rädd, att man inte ska vara rädd i livet. Om inte rädslan, vad ska då driva en framåt? Det finns två sidor av alla blad. Om inte rädslan fanns, var skulle då modet placeras, om inte hatet fanns, hur skulle vi definiera kärleken? Om jag inte saknade någonting, då skulle inte längtan födas, om jag inte vill ha någonting, skulle jag stanna och nöja mig.

"Man saknar inte sånt som man har"

Lars Winnerbäck, Lovesång

Det är precis det jag är rädd för, att jag en dag ska stanna mitt i allt, utan begär. Men, så länge jag har rädslan, kommer den driva mig framåt? Eller kommer rädslan för att misslyckas låta oss sitta kvar och insupa något vi inte tycker om?

Man ska leva medan man lever. Jag kanske lever hårt, dör ung och lämnar ett vackert lik. Vad är viktigast, att dö med ett leende på läpparna, eller att inte dö alls? Rädslan för att tappa bort mig, att förlora kontrollen, finns där. Och jag har redan gjort det i min egen text, så den var nog befogad. Jag hoppas att jag alltid kommer att ha en längtan efter något, hur ohälsosamt det än är. Jag vill ha något som driver mig till de galna saker jag gör, ett syfte att verka. Att verka utan syfte är slöseri.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ni säger ju att ni vill ha mig; ja, inte direkt, indirekt i era inbäddade klagomål typ "Du skriver ju aldrig. Betyder det att ni saknar mig kanske? Ni vill ha mig? Huh?! He he. Kan bara skriva en kortis. Hur känner jag mig? Sitter och är lite bittert...

Det här känns mycket underligt. Min kropp tog befälet och slog in siffror och bokstäver, koder som jag inte minns men som ändå fortfarande fanns där, etsade i ryggmärgen. Sedan såg jag något stort, grönt. Och så var jag här. Jag menar, det var så län...

Jag klandrar inte de otrogna. Alltså, de som inte längre läser min blogg. För frankly; vad är det här för jävla skit? Återkommande löften om bättring utan resultat uppvisade. Halvtama, färglösa texter. Ingen vrede. Har kanske glidit ifrån uppdatering...

Good mornin' USAAAAAAA; såg just ett avsnitt American Dad. Riktigt trött serie, riktigt trött. Jag är också trött, morgonmojsig, sitter här och planerar min resa till Kalix idag. Måste packa, duscha, äta och diska innan första bussen går 11.10, så bo...

Sitter i full mundering och väntar på att älsklings buss ska komma, så vi kan ta bilen till dagens mat. Dagens mat serveras av mina svärföräldrar och den serveras utomhos. Sen blir det Pajala för att sitta med näsan i skolböckerna medan gubben repar ...