Amanda är less på mig, men lika glad är jag för det. Jag är helt enkelt för glad för henne, det är av en vass kaliber just nu. Det är klart man är glad och hyper när det är så god damn uuunderbart väder! I love it, I simply do.

Dagen igår tedde sig så, och fortsatte framåt med att Robert ringer och meddelar att han saknar oss så det värker och skaver, så vi satte honom på promenad till Tuna för att hälsa på oss hos Davve och se vad vi gör. Vi satt och var sinnessjukt rädda för The Messengers, och efter en lång pina av skräck, ack så skönt adrenalinrus, packade vi in oss i BMWn och styrde kosan hem. Godnatt Davve, godnatt oss. Vi bäddade ner oss i sked och såg Sinbad Sjöfararen till våra ögon gav upp och kroppen började domna bort. Vi somnade, helt enkelt.

Dagen idag tedde sig så, att den började med en kopp kaffe med grädde i på Inges soliga balkong, fortsatte med en massa mys i gräset på skolan, fick ett hemprov och redovisade ett företag, sedan satte kurs mot stan för ännu mer myssittande ute i solen. Vi är ett skönt gäng ibland, det är vi. Träffade en kompis till Amanda N och Moas pojkvän Anton, som ack är så skön. Fast det är många jag tycker är sköna just nu, jag propsar hela världen, det är sommar och skolan är snart slut, vad finns det att inte vara glad för? Jag har glömt att nämna att jag och Amanda passade Elias igår, Bellas killes son, såg Dunderklumpen full av nostalgi, köpte glass, gungade. Vi fick vara de barn vi är, och samtidigt ta ett ansvar vi aldrig annars tar.

I helgen blir det Luleå, eller rent av Umeå? Det återstår att se. Helgen ska iallafall fortlöpa i samma genre av mys som de föregående dagarna varit. Jag kan inte minnas en dag på senaste här i Luleå som varit ren skit. I love it, I simply do.

Kan någon sopa bort leendet från mitt ansikte? För jag ser rent utav förjävlig ut.

Livebloggar direkt från platsen där det händer, Amanda o Davve sitter på balkongen och småpratar om livet. Hörde just Amanda säga någonting om Sverige, är det en seriös diskussion jag hör? Borde jag ge mig in i den?

Snart är The Messenger nerladdad, då blir det skräck för hela slanten. Nu ska jag kasta mig in i någonting jag inte har en aning om vad det är, ingen återvändo nu.

Pling pling. Amanda lagar mat och Robert spelar gitarr, jag sjunger lite halvt delaktig i vad som händer. Det regnar i staden Luleå. Vi är klippta, nyfärgade och insmorda. Davve Davvelito kommer snart förbi, det blir skräckfilmskväll ikväll igen. En massa mys med en massa mysiga människor. Det regnar, men det spelar ingen roll, för jag hugger i sten men börjar se en kontur. Några armar och ben..

Helgen har varit full med ingenting. Plugga, köra bil, Svanstein, mat, mormor, musikerna, finska.. Kom nyss hem från Tornedalen, mitt älskade Svanstein. Måste säga att jag alltid trivts bra där.

Luleå imorgon, sen får vi se var veckan leder.

Besatt.

Parlino utger sig för att vara Sveriges bästa kontantkort på deras hemsida. Redan där börjar lögnen.

Mitt förhållande med Parlino startade en dag nästan som alla andra dagar. Solen sken, duvorna kuttrade och det blåste kallt i staden Luleå. De blickarna jag mötte där jag gick såg vänliga och harmlösa ut, men där tog jag fel.. Love is blind, som man brukar säga. En person med ovanligt vänlig, inställsam och harmlös blick sökte kontakt med mig - Han ville att jag skulle prova ett kontantkort en månad. Personen var djävulens lakej, och han hade en vän med sig också, en vän som attackerade min vän och med det inledde ett långt, smutsigt blodsbad. Han lovade och prisade:

-Du ringer gratis till i princip alla, endast öppningsavgift

-Gratis sms i 30 dagar

-När du får hem kontantkortet kan du slänga det om du vill, du är inte bunden till det på något sätt

Djävulens lakej skrev avtal med mig, mitt framför smedjans ingång. Med en 17 åring, som inte får ingå avtal. Men vad bryr sig djävulens lakejer om det..

En dag i mitten av ingenting, slutar mitt Halebopkort att fungera. Jag blir tvingad att sätta i Parlinokortet, jag är låst till Parlino. De där gratis smsen verkar vilja finnas till när de vill och det går 100 riksdaler i veckan till att fylla på det här kortet som slukar pengar som en vampyr halsar blod, eller en finne super hembränt, skoningslöst. Med mitt Parlinokort har jag inte täckning någonstans, och det blir oanvändbart i Ryssbält.

Jag bestämmer mig för att göra slut på det här förhållandet, säga adjö, ta mitt nummer och packa mina saker och lämna hela faderullan. Det sjöng på sista versen nu, tänkte jag. Så jag går in på Halebops sida och begär flyttning till deras nummer, jag får meddelat att det gick framgångsrikt till och att jag får hem ett Halebopkort inom loppet av några dagar. Dagar gick, veckor, månader.. Inget Halebopkort anländer.

En dag i mitten av ingenting, ringer Halebop till mig. En Stockholmsböna talar. " Hej, jag ringer från Halebop, jag ser att du begärt flyttning till vår operatör via hemsidan, men du var inte registrerad hos din dåvarande operatör. Du måste registrera dig." Samtalet bryts, eftersom jag är utomlands, men glad i hågen registrerar jag mig på Parlino och väntar på ett kort i brevlådan. Inget kort kommer.

En dag i mitten av ingenting ringer Halebop igen. Stockholmsbönan talr. "Hej, jag ringer från Halebop, jag ser att du begärt flyttning till vår operatör via hemsidan, men du var inte registrerad hos din dåvarande operatör. Du måste registrera dig." Jag svarar att jag har registrerat mig. Jaha, säger Stockholmsbönan, du måste du godkänna att vi flyttar över ditt nummer till Halebop. Jag får godkänna allt muntligt, och det talas om för mig att det väntar ett kort i brevlådan vilken dag som helst. "Välkommen till Halebop" avslutar hon samtalet med.

Idag vill jag att blodet ska rinna, jag vill se Parlinos huvud rulla. För jag har fått hem mitt Halebopkort, men varken Halebopkortet eller Parlinokortet fungerar. Jag har kört utanför byn för att söka täckning, jag har provat ladda kortet, jag har smsat, jag har bytt fram och tillbaka, jag har sökt operatör... Ingenting fungerar. Min själ, mitt telefonnummer är sålt till djävulen. Jag har varit fast i ett skadligt förhållande och kan inte bryta mig lös. Det har gått alldeles för länge nu, har 5 månader på nacken..

Jag varnar er, innan ni är i samma sits som mig: Möter ni en djävulens lakej på stan, gå förbi. Gå förbi! FOR THE LOVE OF GOD PEOPLE; DON'T DO IT! Nu ska jag gå och slå sönder någonting. Ha det bra.

Jag skrev just ett lååångt rabalder om Kalix, och obehaget att vara här, och raderade det på en bråkdels sekund. På något sätt känns det som att det inte är värt att förklara, fastän jag vill. Människan har ett behov av att förklara sig, eller hur? Sofokles, Bibeln, Einstein, du och jag. På något sätt vill vi vinna förståelse, och nu kryper det i mina fingrar när min hjärna säger SKRIV och mitt hjärta säger NEJ. Nej, Emilia, du behöver inte förklara, den enda som behöver förstå är du själv. Jag kan få förklara det för mig själv, iallafall? Jaja, det är väl okej.. (Dialog med mig själv) Men med en mening, max. Hur lång får den bli? Så lång att den makes sense, baby. (Sjuk dialog) Kort och koncist är bäst, Emilia.

Mina damer och herrar, kära församling, där ni sitter och ruttnar framför era datorskärmar, spridda över hela landet: Kalix påminner mig om tankebanor jag gick förr, som jag inte vill gå mer, om människor som gjort mig illa och människor jag skadat, Kalix är på något sätt för mig som ett slagfält efter kriget, en raserad stad, och jag vill bygga upp den igen. En mening till, okej? Okej. jag vill bygga nytt och göra om och skaffa nya minnen, men här förväntas jag ta fredagsmyset i familjesoffan, missuppfatta mig inte det är härligt, men jag vill ut och bygga nytt, för det här påminner om slagfältet efter kriget. Kort och koncist, en sista formulering? Jaja.. Om vi iallafall kunde köpa en ny soffa.  

Vi människor verkar verkligen vilja förklara oss, och jag tror att det är mest inför oss själva. Jag dömer mig, du dömer dig själv, och utifrån det, bedömer vi varandra. Ibland berättar jag saker för andra, innan jag ens visste det själv. Jag förstår medan jag förklarar. Ibland måste jag möblera om när något jag vill glömma har hänt. Men egentligen, kan man kalla det en helt annan historia..

Idag är min röst mer RWK än vanligt. Mitt skratt är mer häxigt än vanligt och alla mina förslag låter oanständiga. Jag skrattar dessutom åt nästan vad som helst som flyger mig framför näsan. Vägen till skolan idag var tung, jag har ingen direkt energi men jag tror detta med DST kommer lösa sig. Britta tror på mig, och jag vill verkligen inte göra henne besviken. En av de få kvar som har lite hopp om filuren, gamla liraren Emilia..

Jag längtar bara efter lunch, lunch, lunch. Jag längtar efter en varm säng och en massa lugn och ro så jag slipper bry mig om omvärlden. Vad ska hända ikväll? Jag måste hämta min mobil, ringa Amalia eller vem som helst egentligen. Jag får helt enkelt klä mig varmt, jag orkar inte en till dag i tristess, stirra i taket.. Faller jag ihop så faller jag ihop, jag måste göra någonting ikväll, vad som helst! Nu ska jag skriva upp mig på listan till studion. Ha en fortsatt bra fredag, entusiaster!

En bild från Spanien här nedanför, med grön skugga från tonat fönster kastad över mitt hår.